Uppror bland nämndemän ger blinda hjälp

Ett närmast aktivistiskt nämndemannauppror tycks ha brutit ut.

I två viktiga domar har amatördomarna kört över juristerna och beviljat synskadade hjälp.

Som en och annan läsare troligen redan har listat ut handlar denna text om Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, i dagligt tal LSS, en fantastisk rättighetsreform från 1994 som genom åren har hjälpt hundratusentals människor till ett drägligt liv.

Ett drygt kvartssekel senare förknippas dessvärre dessa paragrafer med allt från skenande kostnader och indragna assistanstimmar till kriminella syndikat som skor sig och en lågintensiv politisk pajkastning, där de partier som för tillfället är i opposition givetvis lovar mer än vad de är beredda att hålla då de får makten.

Att knappast någon i denna dystra röra har lagt märke till två färska och udda domar i Förvaltningsrätten i Jönköping respektive Uppsala är ursäktligt.

Men låt mig få återkomma till de målen och först beskriva en bakgrund som är nödvändig för förståelsen av vad som närmast är att betrakta som en nämndemannarevolt.

 

Regeringsrätten satte 1999 ner foten i ett ärende som handlade om en synskadad gammal man som socialnämnden i Solna plötsligt fråntog rätten till ledsagning.

Beslutet överklagades och landade till slut i högsta instans, som inte fann anledning att ta socialnämnden i örat.

Enligt LSS-lagens förarbeten är synskadade i regel en grupp människor som ska ha rätt till hjälp, vilket inte hindrade Regeringsrätten från att med domen skapa ny praxis.

Men det tog tid innan besparingssugna kommuner upptäckte denna guldgruva. Märkligt nog förflöt ett årtionde innan någon begrep att det gick att förvägra blinda ledsagare.

Runt 2010 började socialnämnder från norr till söder plötsligt dock hänvisa till ”RÅ 1999 ref 54”.

Jasså, du kan knappt ens skilja ljus från mörker? Ledsen, men vi har faktiskt ett prejudikat som säger att du själv måste pröjsa om du behöver någon som hjälper dig till Apoteket.

 

Utvecklingen är tydlig i statistiken. 2010 hade 2 484 personer ledsagare. Tio år senare var motsvarande siffra 1 084.

Det fanns således ingen anledning att förvånas över att vård- och omsorgsnämnden i Skövde i fjol tog ifrån en närmast blind kvinna en service hon haft i 23 år.

Betydligt mer överraskande var att Förvaltningsrätten i slutet av mars gav henne rätt. Sex timmars ledsagarservice i veckan, beslöt domstolen.

Det var närmare bestämt de tre nämndemännen som fattade beslutet. Juristdomaren var, som det heter, av skiljaktig mening.

I sin reservation åberopar lagmannen några tidigare avgöranden och konstaterar att kvinnan klarar sig utan hjälp hemma och därmed inte uppfyller lagens ”samtliga krav”.

Samma sak hände då ett beslut av Nämnden för personer med funktionsnedsättning i Västerås kördes över i förra veckan.

En totalt blind man behövde hjälp. Han har i och för sig anhöriga och kamrater på jobbet som ställer upp så mycket de kan, men utan ledsagning kommer han inte ens ut ur sin bostad.

Det han ville var att få behålla den hjälp han hade haft i flera år men som plötsligt ryckts undan.

Nämndemännen beslöt att mannen är berättigad till ”vissa insatser” och skickade tillbaka ärendet till kommunen för ny bedömning.

Juristdomaren ojade, tvådde sina händer, hänvisade till prejudikat och reserverade sig.

 

Två domar är ett för magert underlag för att prata om revolution, men till saken hör att det är ovanligt att nämndemän bär sig åt så här.

Normalt lyssnar de på domarproffset och gör som de blir tillsagda.

Än mer ovanligt är att de sätter sig över juridiken och låter medmänsklighet och vad de anser vara sunt förnuft styra. Mellan raderna i domarna anas att de tycker att lagen har urholkats.

De uppstudsiga nämndemännens insats kan framstå som hjältemodig, men beteendet är inte oproblematiskt.

Prejudikat skapas högst upp i domstolshierarkin och om amatördomare börjar döma utifrån egna åsikter och preferenser blir det förr eller senare en lika olycklig som godtycklig röra av den dömande verksamheten.

Jag skulle inte bli förvånad om vi kommer att se liknande domar framöver. Det är nämligen Synskadades riksförbund som driver dessa två och liknande ärenden.

Syftet är att ändra praxis. Jag hoppas att förbundsjurist Anna Quarnström lyckas, då nuvarande ordning är orimlig.

Att Sverige inte ger blinda den hjälp de behöver imponerar inte. Men det är Högsta förvaltningsdomstolen som ska tvätta bort denna skamfläck och laga det som är trasigt.

Det är sannerligen inte en uppgift för nämndemän.