Tio tsunamikatastrofer men vi är avtrubbade
Siffrorna är kusliga.
5 433 döda i covid-19. Det är nästan exakt tio tsunamikatastrofer.
En påminnelse om att de anonyma dödstalen delvis gjort oss blinda inför den ohyggliga pågående tragedi som covid-19 innebär.
Efter tsunamin i Thailand I december 2004 kändes 543 döda svenskar som något ohyggligt. Närmast ofattbart hur det kunde ske.
I dag har vi tio gånger så många döda i covid-19 utan att samma känsla av nationell förlust eller tragedi har infunnit sig.
Vi har vant oss vid de dagligen växande dödstalen och hur statistiken hela tiden plussas på. Sakta men säkert bröts tusenvallen. Nu över 5 000. Siffrorna fortsätter obevekligt att ticka på utan dramatik. Nya döda varje dag. Till slut blir vi avtrubbade.
Även om kulmen nåddes vid påsk och färre dör varje dag finns det inga skäl att tro att pandemin snart är över. Tvärtom förbereder sig regeringen för en andravåg i höst. Ingen vet var de slutgiltiga dödstalen kommer att stanna.
Vi får gå tillbaka till spanska sjukan efter första världskriget för att hitta en händelse som på så kort tid dödat så många svenskar. Den gången avled minst 35 000. I motsats till i dag är de exakta siffrorna högst oklara.
En tröst är att vi inte är ensamma. Hela världen är drabbad av coronaviruset. 538 124 människor har avlidit globalt. Med tanke på att minst 11,5 miljoner är bekräftat smittade och sannolikt hundra miljoner eller fler i verkligheten, lär dödstalen stiga.
Men mitt i döden finns också hopp. 80 procent av de som blir så sjuka att det vårdas på intensiven överlever i Sverige. Sjukvården är oerhört mycket mer avancerad i dag än på spanska sjukans tid. Viruset har på kort tid kartlagts på ett imponerande sätt. Vaccin kan finnas inom ett halvår.
En gnagande känsla
Tsunamin var en plötslig, övergående händelse. En tillfällig chock som blev ett nationellt trauma. Tsunamin var oerhört svår att skydda sig emot.
Coronapandemin har pågått i snart fyra månader. Vi blev förvarnade långt i förväg. Först under själva utbrottet i Kina och sedan när viruset spred död i Italien.
Ändå var vi sorgligt dåligt förberedda och klarade vi inte av att skydda oss. Eller rättare sagt skydda de som vi visste skulle drabbas värst av sjukdomen, de äldre.
Efter tsunamin fylldes medierna av berättelser om människor av kött och blod som spolats bort av vågorna. Många var barn, unga och medelålders. Deras historier blev berättade. Liksom överlevarnas.
I pandemins fotspår är döden mer anonym. Den stora majoriteten döda är 70 år eller äldre. Många av dem var redan bräckliga och märkta av andra sjukdomar. Covid-19 puttade dem över kanten.
Enstaka anhöriga träder fram och berättar om de sina men de flesta förblir en anonym massa som dessutom lämnas ensamma i döden.
Även om många av offren kanske ändå dött inom några månader eller något år eller två så går det inte att bortse från att de rycktes bort för tidigt. Bakom de 5433 döda finns mångdubbelt fler anhöriga som sörjer och undrar om det verkligen var nödvändigt att deras pappa, mamma, morförälder, farförälder eller son eller dotter avled,
Alla vet att det inte finns något botmedel mot viruset.
Ändå finns den där, den gnagande känslan av att samhället hade kunnat göra mer för att förhindra smittan från att komma in på äldreboenden och inom hemtjänsten.
Den gnagande känslan kommer att fortsätta följa oss i takt med att dödstalen fortsätter växa.