Naturligtvis blir ingen flitigare av en skattesänkning

Finansminister Magdalena Andersson (S) och statsminister Stefan Löfven (S).

Som väntat menade regeringen allvar med hotet att på nytt sänka min skatt.

Att alliansregeringarna på sin tid gång på gång sänkte skatten för den ekonomiskt mest gynnade minoriteten var inte förvånande, eftersom det är fullt normal högerpolitik att ta från de fattiga och ge till de rika.

Men om en socialdemokratisk regering slår in på samma väg? Det är ju käpprätt mot gammal klassisk socialdemokratisk ideologi på den tiden Socialdemokraterna var socialdemokrater.

Jo jag vet, finansminister Magdalena Andersson säger att det är Centerns fel. I skattefrågor är partiledaren Annie Lööf lika höger som värstinghögern. Men regeringsmakten är alltså värd vissa eftergifter och priset den här gången blir slopad värnskatt, bibehållna religiösa privatskolor och fortsatt ökade klassklyftor.

 

Högern är ideologiskt för ökade klassklyftor. Man beskriver det som rättvisa, exempelvis däri att medborgare som fått möjligheter till högre utbildning har rätt till ökade klassklyftor. Annars bleve det ju ”skatt på utbildning” och därmed orättvist. Det är bara det att de flesta av dem som får möjlighet till högre utbildning kommer från ekonomiskt och socialt gynnsamma omständigheter och att nästan alla de som kommer från fattiga förhållanden har en mindre, mycket mindre, chans. Högerns skattepolitik syftar till att bevara och förstärka de klassklyftorna.

Men få högerpartister säger öppet att de gillar växande klassklyftor eller, (den kristna varianten), att det är Guds mening och till och med står i Bibeln: ”Åt dem som har skall varda givet”.

Sådan uppriktighet skulle sannolikt inte gå hem i stugorna. Högerns eviga problem är ju att föra en politik som gynnar några enstaka procent av befolkningen och ändå sopa hem röster från alla andra. Alltså måste man formulera sitt krav på växande klassklyftor mer snårigt elegant, gärna som förment nationalekonomisk vetenskap.

 

För att nu ta det här med den slopade värnskatten. Den gäller knappt fyra procent av befolkningen, i huvudsak män med de högsta inkomsterna. Alla som tjänar några och sextiotusen kronor i månaden betalar efter den brytpunkten fem procent extra i skatt, något som de flesta av oss inte ens märker.

Högerargumentet för att avskaffa denna föga betungande skatt blir då att det vore lönsamt. Om vi sänker skatten för de rikaste får vi nämligen in mer skatt, påstår man.

Hur paradoxalt det än verkar är det där en ständigt upprepad formel, till och med i liberal press: ”Med lägre skatter arbetar fler, så man förlorar inte heller pengar till välfärden” (DN:s ledarsida senast 18 september).

 

Okej, vi prövar den tanken på värnskatten. Jag ska alltså få en skattesänkning på fem procent. Enligt högern innebär det att jag genast skulle skriva fler kolumner och böcker och att fler människor skulle börja skriva kolumner och böcker med samma flit.

Det är givetvis nonsens. Men mitt exempel var för udda och extremt? Kanhända. Men skulle landets direktörer, börshajar, läkare, statsråd, Ica-handlare, finansjurister och rocksångare bli flitigare av en skattesänkning på fem procent?

Det kan ju inte ens de högerpartister som ständigt upprepar detta ”vetenskapliga” argument tro. Men deras problem är alltså att de inte öppet kan medge att de gillar växande klassklyftor av ideologiska skäl.

 

Den vetenskapliga sanningen om rika människors flit till följd av minskad skatt formulerades tydligast och mest brutalt av nationalekonomen Milton Friedman, Nobelpristagare i ekonomi, ekonomisk rådgivare åt president Ronald Reagan och Chiles diktator Augusto Pinochet.

Hans hyllade ekonomiska teori innehöll dessutom ett andra steg. När de rika blev flitigare satte de sån fart på hjulen att välståndet ”sipprade ner” (the thrickle down theory) till de fattiga. Alltså var det bra för de fattiga om man sänkte skatterna för de rika.

Å andra sidan skulle de fattiga bli latare om de fick mera pengar. Därför bör man dra in på alla former av ekonomiskt stöd till de fattiga (”arbetslinjen” på svenska). Således är det lika vetenskapligt att minska på ekonomiskt stöd till de fattiga. Desto bättre, eftersom sådana besparingar kan användas till att ytterligare sänka skatterna för de rika, så att de fattiga får det ännu bättre.

Detta är såklart inte ”vetenskap”, Nobelpris hit eller dit, utan vanlig högerideologi i ekonomisk maskeradkostym.

 

Vilka besparingar som måste till för att täcka statens inkomstbortfall från värnskatten är än så länge oklart. Knappast Försvarsmakten, snarare vård och omsorg.

Det hör till saken att stora delar av den ekonomiskt mest gynnade klassen är tämligen oberoende av skattesatser, eftersom man kan reglera sin skatt efter behag. Exempelvis kan rika författare välja skattenivå mellan 0 och 90 procent, liksom många andra bland de särskilt gynnade.

Ingenting av detta är vetenskap, bara ideologi, som synes. Men mången kommer nu att meddela mig att jag skriver socialistagitation.

Jajamensan! Den gyllene regeln från den forna socialdemokratin lyder: ”Till var och en efter behov – från var och en efter förmåga”.


För övrigt anser jag att…

  • …kommunstyrelsens ordförande i Järfälla Emma Feldman, moderat såklart, visar riktiga SD-takter när hon vill förbjuda konstverket ”I Amelins anda” i kommunhuset. Skälet? I konstverket skymtar ett ex av Karl Marx ”Kapitalet”, enligt moderaten en ”antidemokratisk” bok, nämligen.
  • …det var en lisa för själen att få veta att jag sannerligen inte var den ende på gränsen till vansinnesutbrott var gång den tatuerade Trivagomannen och Mikael Persbrandts spelreklam upprepades. Inte ens personangrepp på Jimmie Åkesson har gett sånt gensvar. Men finns det annan lika vidrig tv-reklam? Meddela mej, så skriver jag.