Lycka till med att tämja SD-vidundret, Ulf!
Jag ska inte börja med att trötta ut er med tiotusenkronorsfrågan ”hur är det möjligt att ett parti med rötterna i den organiserade rasismen blivit Sveriges näst största?”. Men okej, det är inte så märkligt, samma sak har hänt runt om i världen de senaste åren. Det går oftast till på samma sätt: Ett parti som bryter gamla tabun i synen på invandring, etnicitet och rättssäkerhet börjar växa. Övrigt politiskt etablissemang noterar detta, förfasar sig över de extrema inslagen och fortsätter som om inget. Några år går, nationalisterna växer, och här någonstans kommer ett lappkast: Övriga partier börjar över en natt maniskt och totalt yrvaket att diskutera invandring som ett problem och nationell tillhörighet som något villkorat och gör inom kort en mea culpa för att man så länge hållit tyst. Man har varit ”naiv”. Det är en 180-graderssväng som vore ganska lustig om det inte var så mörkt. Invandrare, det vill säga en femtedel av befolkningen, går här från att vara individer inflyttade från en mängd olika länder och kulturer, med och utan jobb och högskoleexamen, bosatta i glesbygd och miljonprogramsområden, till att bli ett gemensamt demografiskt problem.
I veckan har det gnällts från både höger och (mest) vänster om att valrörelsen enbart handlat om Sverigedemokraternas ämnen. Att Moderaterna haft svårt att föra fram sin ekonomiska politik. Att de rödgröna bara fått prata om gängvåld och skjutningar när de ville diskutera välfärd och klimat. Och detta antar jag är en pik mot dem som ”sätter agendan”. Det finns sannerligen skäl för svenska medier att rannsaka sin egen nyhetsvärdering, men ingen har väl tvingat vare sig Socialdemokraterna eller Moderaterna att hasta fram rättsosäkra reformförslag i jakten på gängen eller imitera Jimmie Åkessons hatretorik? Ingen har mig veterligen förbjudit vänstern att prata om skenande inkomstskillnader och högern om fri företagsamhet? Som om valrörelsen var en sorts oberoende organism, ett vidunder som övriga partier lite chockat skådade från utsidan.
Nej, detta har den gamla sjuklövern – rest in peace – gjort på helt eget bevåg eftersom de fått för sig att man kan stoppa ett nationalistiskt segertåg genom att kopiera det alternativt passionerat ta avstånd. Och det kan man väl testa en gång om man är renons på omvärldsanalys och historia. Men det fungerade ju inte 2018, så varför skulle det gå bättre den här gången? Lura mig en gång och skäms, lura mig två gånger och det är jag som får skämmas.
Det finns rent empiriskt bara ett sätt att ogiltigförklara den politiska extremhögern: Sluta vara så fixerad vid den. Detta vet vi sedan pandemin och krigsutbrottet i Ukraina. Över en natt blev nästan hela Europas nationalister tillfälligt irrelevanta.
Men måste man inte lyssna på ett parti som har var femte svensk röst? Att Sverigedemokraterna blir allt större gör dem inte mindre problematiska – en vanlig vanföreställning – så länge deras politik ligger fast eller flyter ännu längre högerut, vilket nästan alltid tycks bli utfallet.
Att kompromissa för att bli rumsrena, respekterade eller i alla fall accepterade av det politiska etablissemanget är ointressant annat än i för SD marginella ämnen. Och det behövs ju inte längre. Övriga har redan kastat integriteten över bord och mött SD i en genant ensidig omfamning. De kan lita på oss, som Johan Pehrson lovade nyligen samtidigt som Jimmie Åkesson fortsätter att formligen pissa på Liberalerna.
Medan svensk borgerlighet slagit knut på sig själv i balansakten att ligga sked med Sverigedemokraterna och samtidigt påtala partiets regeringsolämplighet har Jimmie Åkesson kunnat le i mjugg. Han vet att det bara är ett sorts offentligt performance. Den sista barriären är bruten nu. Det är handlingar och inte ord som betyder något i det här läget. Men för all del, lycka till med att tämja SD-vidundret, Ulf!