Låt inte livscoacherna ta tystnaden också
Sambon har en olustig ask med sig hem från jobbet. Ett sällskapsspel för människor som slutat prata med varandra. Trötta småbarnsföräldrar till exempel.
Några entreprenörer med Happy Socks-aura kom trampande genom kontorslandskapet för att marknadsföra det här succéspelet och plötsligt låg asken bara där, i hennes väska.
Och nu ligger den här, på köksbordet.
Femåringen står i ena änden av köket och skriker SHADOW CLAW! och treåringen står i andra änden och skriker FIRE BLAST! och mitt i eldlinjen står jag och tittar på asken. Oron lägger sig som en glödbädd i magen.
Vi har blivit livscoachade.
Inte tystnaden, tänker jag. De får inte ta tystnaden också. Det är som att tillvarons alla små luftfickor stängs. En efter en. Som om kostcirkelns naturlagar – allt gott är giftigt, allt nyttigt är äckligt – sipprat ut i alla hörn av verkligheten.
Jag har precis läst om upptäckten att snus orsakar typ 2-diabetes så nu måste jag sluta snusa och för någon vecka sedan berättade en doktor att man inte får topsa öronen för då försvinner det naturliga skyddet mot infektioner så nu måste jag sluta topsa öronen och sen uppfinner någon ett botemedel mot tystnaden så nu måste vi prata också.
I februari!
Ser utropstecknet omotiverat ut? Om du aldrig varit småbarnsförälder i februari kan du söka “Saving Private Ryan - Omaha Beach Scene” på Youtube. Jag är han som går omkring och letar efter sin arm efter 5:02.
Jag kan inte förklara den här tröttheten med ord. Det kanske finns något ovanligt trött inuitfolk någonstans med hundra ord för trötthet som kan klä februari i ord men jag kan inte. Jag är bara han som letar efter sin arm.
Asken känns som en krigsförklaring. En dolk i ryggen. Et tu, sambo? Jag trodde att vi hade en tyst överenskommelse om att inte prata just nu. Att vi skulle vänta lite, bara några år, tills landstigningen är över. Att vi skulle titta på tv-serier och hänga tvätt på säkert avstånd från livscoachernas husförhör.
Timmarna går. Barnen somnar. (Eller först somnar jag medan jag nattar barnen och sen väcker barnen mig så att jag kan natta färdigt dem och sen somnar jag igen och sen väcks sambon som somnade i stället för att hänga tvätten av min hosta för jag har hostat i nio dygn nu och sen väcker sambon mig och sen är det kväll.)
Asken har hamnat i en låda där den inte syns men den känns. Jag kan känna askens närvaro. Som ett lik under golvplankorna eller en härskarring.
Tystnaden är angripen inifrån.
– Du fattar väl att jag skämtade?
– Vad?
– Med spelet. Jag skulle aldrig orka prata så här dags.
– Du skrämde mig!
– Haha!
– Haha!
– Hahaha!
– Det är nästan som att vi pratar nu!
– Ja, sätt på Homeland.
Populismens stödhjul
Den populistiska internationalen välter politiska etablissemang i land efter land – en bild av samtiden som underhålls av såväl glada högerradikaler som bekymrade liberaler. Men den är inte sann, påminner Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princeton University, i en uppfriskande glasklar text i Financial Times.
“Den här bilden misslyckas med att fånga ett enkelt men avgörande faktum: ingenstans har populister vunnit majoritet utan samarbete med etablerade konservativa politiker.”
Ingenstans. Kom ihåg det när vi pratar om SD som ett eventuellt stödparti. Att det är den som släpper in SD som gör sig till stödparti. För populismen. (Om vi ska unna SD den mjuka innehållsförteckningen.)