Varför är vi så löjliga med pengar?

Varför blir vi människodjur så löjliga med lånade pengar? Varför känns det som om man skulle vara mer bekväm med att någon räckte fram en lösryckt penis än en fladdrande slant de var skyldig?

Nyss var jag en trevlig person, godhjärtad och generös till och med, men nu har jag förvandlats till sheriffen av Nottingham som driver in något jag inte bett om att låna ut eller ens få tillbaka.

 

Scen. Hallen i mitt barndomshem. En försiktig knackning på dörren, moster Eva kliver in. Hon har kommit för att bli kvitt en skuld som ganska ofta handlade om att mamma hade ordnat blommor till en äldre släkting eller en grav eller både och. Det kunde också vara jordgubbar eller kött från den där bonden där man förtroendehandlade genom att lägga sin slant i en burk, sticka ner armen i en frys och fiska upp styckade bitar nöt. Hur som helst, nu var moster här och affären skulle göras upp.

Mamma går till hallen, ”Hur är det?” och sånt, ofarliga uppdateringar och allmänt trivsamt. Plötsligt harklar sig Eva och räcker fram pengen. Det blåser upp till dämpad svart storm i hallen.

Mamma tar ett steg bakåt, fäller ut en uppvikt stopphand. Hit men inte längre med din lapp.

Eva gör ett utfall värt hundra kronor.

Joho! Säger hon. Är det panik jag hör i rösten? Står det någon utanför och ger Eva stryk om hon kommer tillbaka med oförättat ärende?

Nej! Säger mamma och hänvisar till alla gånger hon stått på Evas trapp och frågat om socker, mjöl, bakpulver, en skvätt mjölk, en liter mjölk, russin, gurka, lingonsylt och bullpapper eftersom Eva är bra på att skriva inköpslistor och mamma är det inte. När jag var barn hade vi arton burkar crème fraiche i kylskåpet eftersom mamma alltid klev in genom entrén på stora Coop med den filosofiska frågan ”Har vi crème fraiche?” Fan vad jag älskar min mamma. Tänk att komma hem och inte ha crème fraiche, då ångrar man sig. Eller så går man till Eva och bygger på sin skuld som är ett eget Lyxfällan, systrar emellan.

 

I hallen börjar det bli plågsamt. Eva vill vara fri och förutan skuld, mamma vill inte ta pengar från sin syster.

En bit därifrån står två andra systrar och betraktar den besynnerliga scenen som är vanligt förekommande men som vi aldrig tycks vänja oss vid. Hur kan någon vilja ge tillbaka pengar? Hur kan någon inte vilja ta emot?

Som två snoriga spekulanter som inte vill störa försöker vi utstråla att om inte ni vill ha pengarna så kan vi ta dem.

Men så slutar det aldrig. Som jag minns det brukade Eva lägga pengarna i fönstret och gå.

And so are the days of our lives och nu är de osnutna systrarna i periferin vuxna och Elin kan du snälla köpa snacks till Eurovision, jag swishar.

Det gör du INTE.

*Swish*

Malin!

Jag tycker att livet är så vackert när det blir precis som när vi var små.

Bara en smula mer digitalt.

Lite större summor på grund av inflation, samma kärlek på grund av imitation.

 

Följ ämnen i artikeln