Eva, 92, syntes i alla tidningar – nu bor hon bland råttor
”Råttan lyssnade åtminstone”
I en säng lånad från ett sjukhus ligger Eva Vejde och tittar upp i taket.
Råttor har härjat och böckerna hon har samlat på sig under ett 92-årigt liv har magasinerats tillsammans med de möbler som gick att rädda.
Resten, kläder, lakan, allt har slängts.
Den lilla trean i Skarpnäck, en av Stockholms södra förorter, är nästan tömd och en hantverkare vid namn Kjell bänder försiktigt bort innerväggarnas masonitskivor.
Frestande är att försöka skapa en stämning av skadedjur som väller fram i pestens tid och äter sig fram genom en gammal dams minnen.
Men den bilden vore inte sann. Den berättelsen får Stephen King, författaren, skriva. Den historien har ingenting med journalistik att göra.
– Råttorna kom i somras. Jag kunde höra dem på nätterna. De tycks sova på dagarna, berättar Eva Vejde.
Sugen i bostadsrättsföreningens centrala sopsystem hade havererat. Som så mycket annat som byggdes tidigt på 1980-talet, en arkitektonisk epok som inte gör någon lycklig.
Längor med fyravåningshus i tegel, kommunen har ställt ut sopkärl. Det räckte för att en lokaltidning skulle skriva en notis.
Hemtjänsten slog larm om att det prasslade bakom diskmaskinen. En fastighetsskötare kom och ställde fram några fällor. Men djuren var för smarta för att låta sig luras.
Kjell, hantverkaren, fortsätter att bända upp väggen. Han är i grunden snickare, men firman han arbetar åt tar sig an olika former av sanering.
Borr och hammarslag. Det är svårt att höra vad Eva Vejde säger. Snart är det lunch, men hon har ingen lust att stiga ur sängen.
Hon sover numera i vardagsrummet. Övriga rum har tömts. Här och där vittnar hål i väggarna om de ambitiösa gnagarnas framfart.
– Ju äldre jag blir, desto mindre känner jag att jag blir lyssnad på. Det är underligt att ingen är intresserad av vad människor med erfarenhet har att säga.
Hennes liv har varit långt och färgstarkt. Född i Tjeckoslovakien 1928, växte snabbt upp och ville ut i världen.
På väggen bredvid den provisoriska sängen, den hon hade i alla år har slängts i en container, hänger ett litet och gulnat portträtt på en man i läkarrock.
Bilden föreställer hennes far, bondsonen som utbildade sig, blev barnläkare och professor och gifte sig rikt.
Pengar fanns och Eva Vejde studerade vid det prestigefyllda lärosätet Sciences Po i Paris, där strängt taget hela den franska politiska eliten har fått sin högre utbildning.
Men 1948 tog kommunisterna makten i Tjeckoslovakien och den nya regimen konfiskerade familjens tillgångar.
En 20-årig kvinna slängdes ut ur skolan, fick jobb på fransk radio och träffade Olle, en ung svensk man som reste runt i Europa och arbetade med att bygga upp en kontinent som låg i ruiner efter ett fasansfullt krig.
De flyttade till Stockholm. Eva Vejde lärde sig snabbt svenska. Språkets nyanser kom till henne genom poesin.
Hon fick jobb som kulturjournalist på FLT, en nyhetsbyrå som fanns en gång i världen och som servade landets borgerliga landsortstidningar med material.
Den sammanlagda upplagan för alla dessa tidningar var som mest 1,5 miljoner. Eva Vejde syntes i tidningarna dag ut och dag in i 28 år.
Men den som inte blir känd i Stockholm inte är känd någonstans.
Kjell, hanverkaren, var här i förra veckan och inspekterade.
– Jag tror det fanns fler råttor då. I varje fall av avföringen att döma. Jag har dammsugit bort en hel del, säger han på en släpig stockholmska som tillhör det förflutna.
– Nu finns det nog bara en kvar. Här bakom väggen.
Han frågar nyfiket varför Aftonbladet plötsligt dyker upp. Han får inget bra svar.
Jag har famlat efter en anledning att skriva den här texten. Försökt hitta ett sammanhang att sätta in Eva Vejdes situation i. Letat efter någonting som gör dessa ord till mer än en eländesskildring.
Har råttorna blivit fler?
Möjligen. Det fanns i vart fall effektivare gift förr. Men det förbjöds av EU.
Det påstås ofta att det finns lika många råttor som människor i huvudstaden.
Det är möjligt att det stämmer. Men Tommy Tuvunger, skadedjurssamordnare i Stockholm stad, säger att det bara är en gissning. Egentligen vet vi inte.
Kan det vara så att pandemin har ändrat dessa djurs beteende? Har de sökt sig från stängda krogars soptunnor till bostadsområden?
Ja, säger experter. Så har det sett ut i städer runt om i länder med sträng lockdown. Men i Sverige har ju restauranger och barer varit någotsånär öppna.
Går det att uppröras över brister i den gamla damens hemförsäkring?
En läsning av det finstilta ger vid handen att den inte täcker "direkt eller indirekt skada orsakad av insekter eller råttor och möss".
Visst, men det räcker med en enkel googling för att upptäcka att tidningar, radio och tv genom åren har gjort god konsumentjournalistik och varnat för just detta. Här finns ingen nyhet att hämta.
Eva Vejde gäspar och föreslår att jag ska skriva om att Sverige är bra, men att vädret är bättre i Paris.
Sven, sonen, frukten av ett äktenskap som tog slut redan på 60-talet, står ute på altanen och röker en cigarett.
Pappa dog för några år sedan, 97 år gammal. Men mamma lever och hon ska inte behöva ha råttor i hemmet.
Åtta månader har gått. Anticimex har försökt göra någonting åt eländet. Men det har bara blivit värre.
– Det kommer att kosta några hundratusen att renovera. Jag har de pengarna, men vad gör alla de gamla människor som inte kan få sådan hjälp?
Den sista biten av masonit, uppe vid taket, vill inte riktigt ge sig. Kjell, hantverkaren, bänder och drar och får till slut loss den.
En råtta hoppar fram och springer över golvet in i badrummet och gömmer sig. Det går så fort att jag inte hinner bli rädd.
Snart har Kjell, hantverkaren, lurat ut den ut ur lägenheten. Den bruna lilla kroppen försvinner genom porten och ut i det fria.
Skulle djuret bli lyckligare av att veta att forskningen sent omsider har frikänt dess anfäder från allt ansvar för digerdöden, medeltidens pest som dödade var tredje person i Europa?
I snön på en fotbollsplan på andra sidan vägen leker några barn i lågstadieåldern. De jagar varandra, kastar snöbollar, skrattar högt, är glada på det sätt barn i Stockholm är då de för en gångs skull får uppleva riktig vinter.
Vissa människor är i början av sina liv, andra i slutet. Det är som det alltid har varit.
Kanske är den här berättelsen bara någonting så banalt som en påminnelse om någonting vi redan vet. Att även ett av världens rikaste länder har sina sprickor och sin tomhet.
Så här kan en gammal människa ha det i Sverige år 2021.
Eva Vejde tänker inte stiga upp idag. Hon har sovit en liten stund, men vaknat igen.
Inomhusluften är kvalmig. Ventilationen tycks vara lika undermålig som det centrala sopsystemet. Spisfläkten surrar lågmält och envist.
– Det är svårt att vara gammal. Jag har ingen att samtala med. Råttan lyssnade i alla fall på mig när jag pratade.