Det är som att kriget är över och friheten är här
Det har hänt något märkvärdigt i Paris de senaste veckorna. Jag landar i min lägenhet sent på kvällen efter flera veckors frånvaro och under normala omständigheter hade jag satt telefonen på flygplansläge och gått och lagt mig.
Men nu fyller en kompis år och omständigheterna är onormala.
Jag har på förhand lite nojigt frågat över corona-policyn på partyt. Blir det trångt? Bär vi mask? Hur hälsar vi på varandra?
”Oroa dig inte, det blir inte trettio pers eller så”, svarar han dagen före.
Jag sätter mig en taxi mot ett av Paris östra distrikt och häpnar på vägen över de proppfulla uteserveringarna och den sorglösa stämning som plötsligt råder i hela staden. När jag senast var här var allt stängt, men nu öppnar restauranger, butiker, biografer och museer om vartannat och i luften ligger en helt ny stämning: Nu ska vi ta igen vad vi förlorat. Nu ska vi festa som vore det 1999.
Väl framme välkomnas jag redan på gatan av några bekanta ansikten som hänger ut från fönstret nära, nära varandra. Det är inte trettio pers på plats i vardagsrummet som också tjänar som kök, men utan tvekan femton, kanske tjugo. Min kompis tar emot med en kram. Det är nu jag antingen säger tack och hej och vänder i dörren eller gillar läget.
Jag väljer att älska läget. Det här är det bästa som har hänt mig på över tre månader.
Det har varit en konstig vår för alla, inte minst för oss med en fot i varsitt land. I flera veckor pratade jag med vänner och bekanta i resten av Europa som varvade förundran och skepsis med ren avund inför det svenska tillståndet: Få gå på stan, äta ute och skicka barnen till skolan som vanligt, vilken dröm. Vilket parallellt universum.
Men efter en rad radikala nedstängningar har södra Europa börjat komma ut på andra sidan. Nu är det mina svenska vänner som undrar hur folk kan sitta och trängas på serveringar och gå på hemmafest i Frankrike. Själv är jag uppenbarligen en obeveklig opportunist. Jag förhandlar om alla mina ståndpunkter på två minuter på ett hallgolv i Paris. Beteenden jag fördömde för tre veckor sedan känns nu så fruktansvärt rättmätiga. Kanske är det rentav för nationens bästa att man drar på sig smittan nu, när sjukhusen i Parisregionen andas lite igen?
På festen råder allmän eufori och viss känsla av … social återanpassning. Vi är många som inte varit i ett sällskap större än närmsta familj på nästan ett halvår. När födelsedagstårtan kommer fram råkar jag ta en gigantisk bit av ren entusiasm, fast det inte är riktigt comme il faut. En kille häller godmodigt upp champagne till sig själv innan han kommer på att fråga om någon annan vill ha, en dödssynd enligt fransk etikett. Någon pratar lite väl högt och gällt. Någon annan har glömt att ta med födelsedagspresent. Vi är alla lite klumpiga och missanpassade. Det blir en gemensam övning i umgänge och det var längesedan jag skrattade så mycket.
Alldeles för sent åker jag därifrån, jag delar taxi med en festdeltagare som bor åt samma håll och drar på mig mitt obligatoriska munskydd. När vi nått min adress och ska ta avsked finns ingen riktig manual, men vi landar i en klassisk puss på varje kind medelst munskydd.
Jag vaknar nästa morgon med ett dunkande huvud och ett brett leende på läpparna.
Sedan jag kom tillbaka till Paris har jag knappt varit hemma. Alla jag pratar med beter sig på samma sätt. Det är som att kriget är över och friheten är här, den måste njutas så länge tid är. Förmodligen räknar myndigheterna med en andravåg i höst och tänker att fransmännen måste få leka av sig lite mellan karantänperioderna. Vad vet jag. Jag har inte känt mig så här ung på femton år.