En väckarklocka som vi inte får ignorera ens i kristider

Ett mindre generationskrig har blossat upp i coronavirusets tecken, sedan statsepidemiolog Anders Tegnell tidigare i veckan uppmanade människor över 70 år att minimera sina sociala kontakter och stanna hemma.

Vad han inte sa var ”70 är det nya 50, YOLO!”, men tydligen hörde många i riskgruppen ändå just detta. Dagarna sedan dess har präglats av vittnesmål från vänner som får slita med att få sina föräldrar att förstå att de inte är ”mitt i livet” längre, och av skribenter i riskgruppen som känner sig stigmatiserade av att bli utpekade med sin riktiga ålder.

Att generationen som byggde landet också skulle ställa sig längst fram i kön för att riskera att fullkomligt riva ner hela systemet är lite förvånande. Men 70-plus-självmordssekten är inte ensamma om att bekänna färg just nu.

Ni har sett klippen från kontinenten där balkongmusikanterna snabbt växt fram som ett sorts motgift mot hemmatristess och utegångsförbud. Och det var ju lite kul första, andra och tredje gången som en tenor tog ton på balkongen i Turin och en spansk saxofonist spontant stämde upp i Titanic-temat som en annan granne börjat plinka på piano på våning fem. Då får vi komma ihåg att de videoklipp som tränger igenom bruset just nu är musikaliska insatser av relativt hög kvalité. Samt att det i 90 procent av fallen är män som står för svänget.

Jag kan inte vara ensam om att oroa mig för vilka konsekvenser den här trenden kan få om svenskarna uppmanas till total hemmavaro samtidigt som våren kommer på riktigt. I kristider är det viktigt med förberedelse. Så jag försöker visualisera 300 000 svenska gitarrkillar – lågt räknat, det finns förstås ett mörkertal här också – få feeling samtidigt. Blir det här våren då den musikaliska medelmåttan tar över på riktigt? Är vi i själva verket bara veckor från att ha Wonderwall, Utan dina andetag och Hallelujah på repeat på varje innergård i hela Stockholms miljonärtäta innerstad? Jag fruktar det. Och Folkhälsomyndigheten har ännu inte presenterat en enda preventiv åtgärd.

Men allt är faktiskt inte dåliga nyheter. I Venedig är vattnet i kanalerna grönt och genomskinligt för första gången på decennier, både delfiner och svanar har hittat tillbaka till sitt gamla habitat. Och precis som skedde i Kina har smoggen över norra Italien försvunnit i takt med att produktionen och bilismen stannat upp.

En rapport från European Environment Agency från förra året beräknade att mellan 41 000 och 100 000 européer dog i förtid på grund av utsläppen av kvävedioxid under 2016, skriver Svenska Dagbladet. I Kina är siffran ännu större. Om nuvarande låga utsläppsnivåer blev norm skulle vi alltså kunna förlänga livet på hundratusentals européer.

Men kaostider är kaostider. Kanske var det därför SAS vd Rickard Gustafson inte fick en enda klimatkritisk fråga vid sin närmast evangeliska presskonferens häromdagen, där han förklarade att ”flyget är samhällsbärande” och att ”vi ska tillbaka på vingarna så snart som möjligt”.

SAS har nu blivit lovade 1,5 miljarder kronor i ett räddningspaket av staten och det är kanske kortsiktigt vettigt, vad vet jag. Att den omedelbara sympatin ligger hos de som nu blir av med sina jobb är självklart. Men att vi upprätthåller ett utsläppssystem som redan nu varje år dödar hundratusentals människor i förtid är en väckarklocka som vi inte får ignorera ens i kristider.

Än så länge har vi inte sett vidderna av en global kris som kommer att prägla oss i årtionden framöver. Och det slår mig, för första gången, att 40-talisterna inte finns där för att reda ut allting den här gången. Det är vi som är de vuxna nu.