Vakna politiker, det är kris!

Partiledarna tävlar om att locka väljare med diverse allmosor och skattesänkningar.

Samtidigt, i den verkliga världen, tvingar inflationen fram en svältkur i välfärden, hushållen kallsvettas över höjda räntor och Sverige kan i höst stå på randen till en kris. 

700 000 kronor. Så mycket ökade matnotan för Melleruds kommun i Dalsland när priserna höjdes med nära 10 procent i maj. Och redan i september är det dags för en ny prischock. 

”Vi kommer att få justera matsedlarna”, konstaterar enhetschefen Martin Zetterström, enligt TT. 

Detta nedslag i den svenska myllan illustrerar det som lär blir temat i många kommuner i höst: åtstramning. Med en inflation på 8,5 procent i juni kommer det bli svårt att få pengarna att räcka till. Det är inte bara kostnaden för mat och energi går upp, kommuner som sålt fastigheter till privata aktörer som exempelvis SBB får räkna med rejält dyrare lokaler eftersom hyran skrivs upp med inflationen. Risken är förstås överhängande att detta går ut över själva välfärden och inte bara genom torftigare mat. Det här är något som politikerna inte vill låtsas om, i alla fall inte så här nära valet. 

Socialdemokraterna som går till val på att bland annat stärka välfärden lade i våras en budget där anslagen för de närmaste åren inte var i närheten av att hänga med inflationen, som gång på gång visat sig bli högre än i regeringens prognoser.

I själva verket behövs sannolikt redan nu extra tillförsel av medel bara för att välfärdsapparaten ska ha i närheten av lika mycket pengar att röra sig med som ifjol. Problemet: det är inte ett budskap som vinner val. 

Räntorna stiger snabbt.

Men svensk ekonomi har större bekymmer än så. Räntorna har stigit snabbt och efter tjugo års oavbruten lånefest som pressat upp svenska hushållens skuldsättning till den absoluta världstoppen innebär det en hård smäll. Sedan i höstas har den genomsnittliga boräntan som svenskarna betalar ökat från 1,47 till 2,3 procent, enligt Statistiska Centralbyrån. Det låter kanske inte som mycket men motsvarar en årlig ökning av ränteutgifterna med 33 miljarder. Och det är bara början eftersom höjningarna ännu inte slagit igenom fullt ut. Och i september väntas Riksbanken höja räntan med ytterligare minst 0,75 procentenheter.

Bostadspriserna faller och på börsen skakar högbelånade fastighetsbolag på ett sätt som för tankarna till 90-talskrisen. Byggandet väntas tvärbromsa, luften har redan pyst ur det svenska techundret och Stockholmsbörsen hade det sämsta första halvåret på 90 år. Svenska folket har redan snappat upp allt detta och är enligt Konjunkturinstitutet, KI, mer pessimistiska än under finanskrisens mörkaste dagar. Det finns redan tydliga tecken på att svenska folket drar in på sina utgifter och med en fallande konsumtion är lågkonjunkturen snart ett faktum, vilket bekräftas av KI:s senaste prognos som presenterades på onsdagen.

Att svensk ekonomi utvecklats till en av de mest räntekänsliga i hela världen får anses vara ett politiskt misslyckande. Av allt som hade kunnat göras under åren med extremt låg ränta för att förhindra problem längre fram, som att minska ränteavdragen, blev det ingenting. ”Vi hann inte riktigt med det”, som finansminister Mikael Damberg förklarade för Aftonbladet i våras. Så synd. 

Mikael Damberg.

Och nu är det för sent, om man ska tolka de största partierna S och M, som inte har några skarpa förslag i den riktningen. I stället för att lösa problemen verkar många partier inriktade på att försöka lindra symptomen, med olika stödpaket och skattesänkningar. Senast på tisdagen lovade Moderaterna ett ”högkostnadsskydd” mot rusande elpriser. S som redan pytsat ut liknande nödhjälp stängde inte dörren för förslaget.

Hur illa läget blir i höst vet ingen och det beror också på vad som händer med inflationen och i omvärlden.

Men det kan inte uteslutas att Sverige går mot en ekonomisk kris, som blir betydligt värre än vad KI förutspår.

I stället för att räkna på hur mycket pengar som kan duttas ut till höger och vänster hade det varit mer rimligt om partierna, inte minst de som aspirerar på statsministerposten, lusläste de stresstester som tagits fram av exempelvis Finansinspektionen och Riksbanken för att se vad som händer om fastighets- och bostadsmarknaden faktiskt kollapsar och vilka åtgärder som en regering då kan behöva sätta in. Det är särskilt viktigt eftersom det denna gång, till skillnad från under finanskrisen och coronapandemin, inte går att förlita sig på att Riksbanken räddar ekonomin genom sänkta räntor och nytryckta pengar. 

Sverige har visserligen ett bra utgångsläge i form av en låg statsskuld, men det finns också en god anledning till att det ser ut så. Med en högt belånad ekonomi och stor banksektor behöver våra säkerhetsmarginaler vara extra stora. 

Det medborgarna borde kunna kräva av politikerna är en plan för hur svensk ekonomi ska undvika en kraschlandning, och ännu viktigare, hur sårbarheten för stigande räntor ska minskas på sikt. 

Sådana förslag kan mycket väl komma. Efter valet. Så allt som partierna säger om ekonomin fram tills dess bör sättas inom en parentes. Redan i oktober kan det vara inaktuellt.

Följ ämnen i artikeln