Uppkomlingen får Le Pen att framstå som rumsren
Fram till alldeles nyligen trodde de flesta att saken var klar. Emmanuel Macron, boostad av medlarrollen i kriget i Ukraina, såg ut att glida mot en andra mandatperiod som fransk president relativt enkelt.
Men sedan några veckor sjunker Macron sakta men säkert i opinionen, medan Marine Le Pen smugit sig upp på en klar andraplats. Efter att ha rört sig kring 15 procent i mätningarna ligger madame Le Pen nu på 22 procent inför första rundan av presidentvalet på söndag, fem procentenheter bakom Macron.
Och nu frågar sig Frankrike om Marine Le Pen för första gången kan utmana den sittande presidenten på riktigt.
Det såg verkligen inte så ut för ett par månader sedan. Extremhögerns grand old lady läckte väljarstöd till uppkomlingen Éric Zemmour, en före detta journalist och tyckare med åsikter ännu mer radikala än hon själv. När Le Pen sa ”låt oss utvisa brottsdömda utlänningar”, svarade Éric Zemmour med att han ska utvisa en miljon människor från landet om han blir president. När Le Pen menade att ukrainska flyktingar, till skillnad från utomeuropeiska, är välkomna till Frankrike ”för stunden”, dundrade Zemmour att de kunde stanna i Polen.
När Éric Zemmour presenterade sin kandidatur under hösten hade Marine Le Pen och hennes partikamrater redan gjort försök att locka över honom till deras sida. Det var uppenbart att han kannibaliserade på hennes väljarbas i opinionen. Zemmour lyckades dessutom värva en handfull högt uppsatta namn inom Le Pens parti Nationell samling, där hennes systerdotter Marion Marechals förflyttning förmodligen sved mest.
Men efter ett tag gav Le Pen upp. Hon har i stället koncentrerat sin valkampanj på mindre möten i små franska samhällen, där hennes tal handlat om fattiga fransmäns ekonomiska förhållanden, om de skenande priserna på el, bensin och mat. Zemmour har hon attackerat från en ovan position, när hon anklagat honom för att ha nazister i ledet. Le Pens partikamrat och andranamn Jordan Bardella har hävdat att Zemmour representerar en ”radikal ultrahöger”. Zemmour har i sin tur anklagat Le Pen för att förespråka ekonomisk socialism.
Det är svårt att inte drabbas av en känsla av upp- och nervända världen i den franska politiska debatten just nu.
Men på längre sikt tycks Éric Zemmours närvaro i valkampanjen ha tjänat Marine Le Pen ganska väl. Han har tagit platsen som det nya högerextrema hotet, som 65 procent av fransmännen bedömer som ”farlig för landet”. Marine Le Pen är numer nere på 50 procent i samma kategori.
Efternamnet Le Pen, som var en belastning inte minst från pappa Jean-Maries tid som partiledare, är på god väg att tvättas rumsrent. I den senaste månatliga mätningen över franska politikers popularitet kom Marine Le Pen tvåa efter Emmanuel Macrons före detta premiärminister Édouard Philippe.
Har Le Pen då ändrat sig på någon avgörande ideologisk punkt? Har hon omvärderat några av sina högernationalistiska åsikter? Nej. Givetvis inte. Det är bara världen och omständigheterna som tycks ha snurrat ett varv till hennes fördel.
Marine Le Pen vill fortfarande få till sin ”folkomröstning om invandringen”, hon vill förbjuda den muslimska huvudduken som hon kallar ”en islamistisk symbol” och hon vill att fransmän ska ha förtur till bidrag, sjukvård och arbetsmarknaden, framför de invånare som saknar franskt pass.
Men i ljuset av Éric Zemmours aggressiva vrål framstår hon som balanserad, normaliserad och rentav presidentlik. I mätningarna inför en trolig slutomgång mot Macron samlar hon just nu 47 procent av opinionen mot den sittande presidentens 53.
Det är som om fransmännen inte längre kan låta bli att sympati för en av landets mest rutinerade politiker och hennes långa vandring mot den absoluta makten: Gamla Marine, är det äntligen hennes tur nu?