Lite båtfärg räcker för att folket ska få spader

Åsa Romson har inte bara en segelbåt, hon har också en papegoja.

Den heter Aston.

Båten heter däremot Jens Kiil, en galeastriggad norsk kutter med vitmålat skrov och egen hemsida. I går spåddes fartyget kunna få miljöminister Romsons karriär att gå på grund.

Och sällan har väl ett mediedrev varit så utpräglat svenskt som när Expressens reporter inte bara konfronterade miljöministern med att hennes fartyg penslats med miljöovänlig målarfärg - det presenterades också bildbevis på att Romson själv höll i en ­pensel.

Romson erkände utan omsvep. Det var hon på bilden. Handen som höll i penseln var hennes. Båten också.

Rynkade expertpannor frågade ­varandra: Är hennes förtroende ­förbrukat nu?

Det var nästan lite rörande.

I andra länder krävs storskaliga pengafiffel eller åtminstone en ­drypande sexchatt mellan veder­börande politiker och minderårig partisympatisör. Men i Sverige kan vi fortfarande ta till brösttoner över ett båtskrov som målats med en färg som kanske inte är helt bra för miljön.

Det är rent av ett nationellt särdrag: Vår tillit till makten är och har alltid varit unik.

I boken ”Den svala tilliten” skriver professorn Lars Trägårdh och en rad andra akademiker om svenskens opersonliga förtroende för myndigheter och främmande människors laglydighet, i motsats till länder där tilliten är begränsad till familj och vänner.

Spår av folkhemmet, tänker man. Men författarna pekar i stället på det tusen år gamla samhällskontrakt som förhandlades fram mellan bönderna och tinget.

En livssyn som låg till grund för det folkhem som Lars Trägårdh i boken ”Är svensken människa?” sedan ­beskrev som ett individualistiskt ­projekt: Att socialdemokraterna ­kunde frigöra svensken från att vara beroende av sina närstående. Staten som vän och välgörare.

Det skapade en inte helt sund tillit.

Som nu riskerar att göra oss sårbara även för de minsta av besvikelser. I en tid då liken inte längre bara dinglar i garderoben - utan minst ­lika ofta simmar runt på nätet - ­riskerar vi ständigt att förvandlas till kränkta småbarn som sitter på våra rum och surar över insikten om att Mamma Staten målat om båten på fel sätt.

Därav också den absurda ström av ömkliga bekännelser som präglat den senaste veckans regerings­bildning. Som gör att vi nu vet allt om hur politiker Ditten vid upprepade tillfällen har fuskat i Monopol, eller hur politiker Dutten tog ett halsbloss ­marijuana någon gång under sommarlovet mellan åttan och nian och sedan dess ångrat sig djupt.

Jag hade hellre läst mer om papegojan Aston.

Tre romantips i höstrugget

1. Den oerhört välskrivna ”Ett liv för lite” borde bli ett brett och folkligt genombrott för Kristofer Ahlström. En modig berättelse om det moderna Sveriges framväxt, skildrat genom en familjs öde.

2. Kolumnistkollegan Patrik Lundbergs ungdomsbok ”Onanisterna” har redan ­kallats århundradets grabb­-

ig­aste roman. Då menat som beröm: med en ständig överhängande air av liniment skildras ungdomens korvätar­tävlingar på Statoil, Championship Manager samt ”nittiopattens” innersta väsen.

3. Gunnar Ardelius har sedan länge mutat in ett helt eget ögonblickslandskap inom svensk ungdomslitteratur: ­sårigt, romantiskt, nära. Nu återkommer han med ”Vill ha dig så illa”. Om året efter ­gymnasiet, om livet som måste börja…

Följ ämnen i artikeln