Jag tror det finns ett uppgivenhetssyndrom

Det påstås att ingen brydde sig om övergreppen på festivalen i somras. Men ett tips ledde till ett inslag i P3 på en minut och 23 sekunder.

Inga fler nappade, ingen annan journalist kände igen den nyhet som statsministern nu säger sig känna "mycket stark vrede" inför och kallar "ett mycket stort problem".

Fler tonårstjejer kan ha ringt media för att berätta, om det vet jag ingenting. Risken finns att de avfärdats. Kan så vara att bara P3, som arbetar närmre en yngre publik, kände igen en angelägen nyhet.
Mer väsen blev det inte, då. Och inte bara för att enskilda polismän i Stockholm tycks ha tagit ett självpåtaget ansvar att skona medborgarna.

Jag tror att det finns ett glapp. Unga tjejers verklighet kommer inte fram i första taget. Om det är tjejer i någon mening medvetna.

Jag tror att det vid sidan av en kaxighet även finns ett utbrett uppgivenhetssyndrom. Man kan bli påhoppad, tafsad på. Så är det bara. Att polisanmäla är det ingen mening med. Man får stå ut.

Och för en sådan uppgivenhet är vi många som ansvarar.
Jag känner ingen kvinna som inte blivit klämd på, gnuggad mot. Sådant ingår i den kvinnliga erfarenheten.

Jag har under mina tonår klämts upp mot en vägg av en fyra år äldre man. Jag har fäktats med en hantverkare som skulle renovera mitt barndomshem. Jag har blivit av med en våldtäktsman i en hiss. Jag har uthärdat att män gnider sig mot mig i en trång spårvagn. Inget av detta har jag polisanmält. Skammen tog jag själv, för att slippa berätta.

Så farligt var det inte. Jag överlevde.

Jag ville så gärna tro att det har blivit bättre att vara tonårsflicka. Säker är jag inte. Inte heller Fanny, intervjuad i Aftonbladet, gick till polisen. Har den kvinnliga erfarenheten fortplantats genom generationerna , satt sig  fast?

Men nu har vi den här krutdurken. Nu har vi chansen att tydliggöra vad som är brottsligt. Viktiggöra unga tjejers erfarenheter. I Kalmar har polisarbetet fungerat. I Stockholm måste myndigheten försöka reparera. En början är det.