Patrik Lundberg: Jag får leva med minnet - för att jag lever

Patrik Lundberg

Pulsen rusar när jag minns de blodröda däckspåren utmed Drottninggatan, och jag tänker att jag får leva med det.

För jag lever. Till skillnad från Ebba, Lena, Maïlys, Chris och Marie. Inga fysiska ärr har jag, inget posttraumatiskt stressyndrom.

Jag var där strax efter att det hände, det var allt. Såg paniken i människors ögon samtidigt som tungt beväpnade poliser kryssade över Hötorget. Jag skyndade därifrån, in på en hotellbar. Spände käkarna när någon kom och sa att alla måste huka sig.

Jag satt på golvet och skrev. Berättade om vad jag hade sett och hört, om rädslan jag kände.

Resten av helgen minns jag bara vagt. Ska jag lita på min kalender skrev jag en kolumn och tittade på en tevesänd fotbollsmatch med mitt favoritlag Manchester United.

Allt och ingenting var som vanligt.

Ett år efter att Rakhmat Akilov stal en lastbil och lät den skena nerför Stockholms pulsåder känns det fortfarande så: vanligt, och absolut inte.

Någon gång i månaden åker jag till Stockholms centralstation, sneddar upp mot Drottninggatan och strosar mot mina möten på Sveriges Författarförbund. Fast jag beter mig annorlunda, om än bara lite, trots att jag vet att fler människor troligen dör i sina egna badkar än i terrordåd.

Jag håller mig gärna mot kanten, slickar butikernas skyltfönster. Jag för min ena hörlur bort från örat. Jag lyfter blicken, skannar av min omgivning och betraktar betonglejonen som ska förebygga framtida attacker.

Kanske låter det futtigt, men mina förändrade rutiner och det faktum att de nya lejonen är tyngre spelar roll.

Det handlar om efterskalven.

Min uppsyn de gånger jag går uppför Drottninggatan igen. Min paranoia när jag befann mig i Nice på Frankrikes nationaldag, ett år efter att en man tog en lastbil och körde ihjäl 86 människor. Min vaksamhet när jag för några veckor sedan var på flygplatsen i Bryssel, där tre självmordsbombare dödade 35 människor år 2016.

Terrorismens efterskalv är min riskanalys när jag i slutet av april ska få uppleva min barndomsdröm att se Manchester United i verkligheten, ett par kilometer från Manchester Arena där en självmordsbombare förra året dödade 23 människor efter en konsert.

Men efterskalven påverkar inte bara våra rutiner. De förskjuter våra attityder.

Åsikter som tidigare var tabu, eller främst yttrades runt köksbord och på internets utkanter, har blivit alltmer normaliserade.

Man kan med all rätt hävda att vi svenskar har varit naiva inför de hot som radikala tolkningar av islam kan utgöra. Domedagsprofeterna fick rätt: ett dödligt attentat skulle förr eller senare drabba Sverige och det gjorde det.

Man kan med samma rätt hävda att vi misstänkliggör medmänniskor på ett sätt som vi tidigare inte har gjort. Dammen brast visserligen inte den 7 april 2017, det vore nutidshistorielöst att påstå, men sedan den dagen har attityderna förskjutits snabbare. Gentemot flyktingar i allmänhet och muslimer i synnerhet.

Det är ingenting jag behöver förklara. Alla vet, även om vi förhåller oss olika till detta faktum.

Och vilken roll spelar det att fler människor troligen dör i sina egna badkar än i terrordåd? Ingen, inte längre.

För terrorismen har en agenda i sig, oavsett hur mycket eller lite ideologi det ryms i varje enskild gärningsmans motiv.

Målet är inte bara den förödelse som attentatet först skapar. Det är också efterskalven: min förhöjda puls; de allt tyngre lejonen; vår mentala förskjutning.