Sverige toppar dödligt skjutvåld – men politiken har inga svar
Sverige har drabbats av en unik ökning av dödskjutningar och ligger i topp i Europa.
Nyheten som Brå serverade i dag bör inte förvåna någon som läser tidningar, allraminst de ledande politiker som för närvarande är upptagna med att käbbla om anonyma vittnen och andra meningslösheter.
Att resultatet av den kriminologiska studien inte är sensationell är dock inte samma sak som att den är oviktig.
Tvärtom, en förutsättning för att kunna vända utvecklingen är kunskap och i kunskapen om just detta fenomen ingår att ha en uppfattning om huruvida Sverige är ovanligt eller om alla dessa gangsteruppgörelser de senaste åren följer en europeisk trend.
Detta insåg regeringen för något år sedan och gav Brå ett utredningsuppdrag vars slutsatser i dag lades fram vid en digital presskonferens.
Utredaren Klara Hradilova-Selin presenterade sitt resultat i ett tempo som tillfredsställer den samtida nyhetsindustrins behov och var enkel och tydlig.
I fråga om dödligt skjutvapenvåld har Sverige gått från en blygsam placering i europeisk botten till att vara ett av de värsta. Endast Kroatien har dystrare siffror.
Fyra avlidna per en miljon människor kanske inte låter anmärkningsvärt, men snittet i vår världsdel är 1,6.
Faktum är att inget annat av de 22 länder som ingår i studien visar en lika tydlig ökning som i Sverige. Tvärtom, den generella trenden är en minskning av såväl dödligt våld totalt som dödligt våld med skjutvapen.
Ja, kunskap är viktigt. Men vad beror utvecklingen på?
Brå vet inte. Det ingick inte i uppdraget att ta reda på. Men i rapportens avslutande kapitel görs ändå ett försök att titta på möjliga förklaringar.
Det går att konstatera att nästan alla dessa mord inträffar i kriminella miljöer. Ofta rör de konflikter om narkotikamarknader.
Visst, men det säljs ju hasch, amfetamin och heroin även i länder där vapen snarare har lagts ner än plockats upp.
Smittoeffekter. Ja, man behöver inte vara epidemiolog för att begripa att en skjutning kan leda till en annan och att gäng tar intryck av varandra och lär sig vilka metoder som är effektiva.
I rapporten påpekas det också att den globala minskande trenden av mord har avstannat. I vissa utvecklade länder utanför Europa noteras en ökning.
Även i England och Wales har det blivit sämre, även om det på den brittiska ön handlar om knivar snarare än automatvapen. Sverige är kanske trots allt inte alldeles unikt i detta hänseende.
Så vad bör göras för att vända utvecklingen?
Jag har dessvärre inga bättre svar än vad en normalbegåvad gymnasielev kan ge efter några minuters googlingar.
Polisen måste gripa gangsters. Givetvis är det även bra om åklagare är framgångsrika. Och inte minst behöver det förebyggande arbetet utvecklas. Hela samhället måste hjälpas åt.
Redan för 20 år sedan varnade en del poliser och socialarbetare för att Sverige skulle kunna hamna i den här situationen. Få lyssnade.
Eventuellt går det också att kräva mer av våra ledande politiker. Någon som såg debatten i Aktuellt i går kväll mellan socialdemokraten Morgan Johansson och moderaten Johan Forsell?
Den ene är justitieminister. Den andre är rättspolitisk talesperson för det ledande oppositionspartiet. Två tungviktare. Två politiker som dikterar den kriminalpolitiska utvecklingen.
Bakgrunden till debatten var den utredning som regeringen tog emot i går om att bryta tystnadskulturen. Den innehåller en del bra förslag, men duon var mer intresserad av att käbbla om sådant som inte är bra.
– Kronvittnen är ett effektivt förslag, hävdade Morgan.
– Det räcker inte. Vittnen måste få vara anonyma, kontrade Johan.
Kanske har de inte läst advokat Bengt Ivarssons särskilda yttrande i utredningen. Det är i så fall begripligt, då det återfinns först på sidan 501 i luntan.
Kronvittnen, det vill säga strafflättnad mot att peka ut medbrottslingar, lär inte föra någonting gott med sig.
Ivarsson påpekar bland annat att intresset för att som tjallare sitta på kåken med våldsbrottslingar de har satt dit torde vara en smula begränsat.
Och anonymitet? Domstolar sätter så lite värde till sådana vittnesmål att de länder som har infört möjligheten knappt använder den.
Juridiska verktyg är sannerligen inte oviktiga. Möjligen finns det dock anledning att känna viss tacksamhet över att det inte primärt är inom straffrätten som lösningen på vår tids problem finns.
Politiken tycks nämligen ha väldigt få svar.
