Ebba Busch log och svarade på frågor om elstöds-eländet
De hopplösa turerna runt elstödet var föremål för Konstitutionsutskottets grillning av energiminister Ebba Busch i dag.
– Det som gör att man höjer ögonbrynen är att väldigt viktiga remissinstanser bara fick tre timmar på sig att ta ställning till lagen, sa socialdemokraten Hans Ekström och såg nöjd ut.
Och undra på det. Inget har genom åren varit för obetydligt för att politiker med måttliga skådespelartalanger ska låtsas vara djupt indignerade och kräva granskning, men i den här eländigt skötta frågan har oppositionen någonting riktigt att hugga i.
Så pepprades också Busch med frågor. Varför Försäkringskassan? Varför sekretess? Varför gick det så fort? Varför gick det så långsamt?
Energiministern, sufflerad av rättsschef Maria Jonsson, antecknade, harklade sig, drog haranger om hur exceptionell situationen var, Ryssland hade invaderat Ukraina, elpriserna rusade, det brådskade, hushåll var på väg att knäckas.
Ämnen att plåga henne med saknades sannerligen inte.
Vallöftets högkostnadsskydd blev det som sossarna bett Svenska kraftnät att utreda, pengar betalades ut först över ett år efter att folk haft sin första månad med hemska elpriser, ännu ett stöd vi fortfarande inte riktigt vet när det kommer har utlovats, enskilda firmor fick pengar avsedda för privatpersoner...
Och så har vi egendomligheten med att summorna som utbetalades hemligstämplades, vilket var anledningen till att centerpartisten Elisabeth Thand Ringqvist kallade Ebba Busch till Konstitutionsutskottet, som utgör en viktig del av riksdagens kontrollmakt.
Lagen som sekretessen lutar sig mot bygger på två promemorior som stressades fram och som remissinstanser fick en vecka respektive en förmiddag på sig att granska.
Det behöver knappast påpekas att möjligheterna att på några timmar precis före jul läsa igenom ett komplicerat lagförslag, göra en analys och författa ett svar i princip är obefintliga.
En omöjlighet som ska ses i ljuset av att remissinstanserna är mycket viktiga, de befolkas av sakkunniga som förväntas kunna ge värdefulla bidrag till att paragraferna blir vettigt utformade.
Om detta handlade alltså dagens show, som hölls i Skandiahuset vid Mynttorget i Gamla stan, en gång ägt av försäkringsbolaget med samma namn, en byggnad uppfört i slutet på 1800-talet, påkostat, det första privata huset i Stockholm med en fasad helt av natursten, något som tidigare endast Nationalmuseum förärats.
Busch log och förklarade att hysch-hyschet berodde på det säkerhetspolitiska läget, det är svårt att överblicka konsekvenserna om hur en samlad info kan användas, det går inte att vara nog försiktig i dessa tider.
I ett land där det mesta är offentligt, där det enkelt går att reda ut var vi bor, vår inkomst, vad bostaden är värd, om vi kör vrålåk eller rostig Amazon, hur rent eller omfångsrikt belastningsregistret är, i detta land är det alltså viktigt att typer med ont uppsåt inte ska få veta att jag fick 700 spänn för elen?
Det ligger nära till hands att misstänka att de elaka tungor som hävdar att detta i själva verket handlar om att kvällspressen inte ska kunna presentera granskningar över de hundratusentals kronor som förmöget folk i jättehus med utomhuspool inkasserar.
Utskottsledamot efter utskottsledamot ställde sina frågor.
Oppositionen var, inte alldeles överraskande, elakare än företrädarna för regeringspartierna, vänligast var den kristdemokratiska partikamrat som tackade ministern för regeringens heroiska ansträngning med att få iväg en proposition före jul.
Energiministern medgav att visst, det hade gått fort, men regeringen hade inget val, och försökte få socialdemokraten Ekström att tro på att beredningskraven i allt väsentligt blev uppfyllda.
Den som lutade sig ut genom fönstret skulle kunna se damerna på Mynttorget som sålde biblar och en skymt av Slottet och en enorm reklamskylt som förkunnade att något femhundraårigt jubileum ska firas hela detta år.
Busch är dock betydligt yngre än så, 36 år och ovan vid att sitta i regering, vilket möjligen är en del av förklaringen till elröran.
Jag satt och bokstavligen såg ner på spektaklet, förvisad till Skandiasalens läktare efter att en vakt upptäckt att min pressackreditering till riksdagen hade gått ut för en vecka sedan.
Det hjälpte inte att jag hade ett vanligt pressleg att visa upp. Det hjälpe inte att Ida Karkiainen, ordförande i Konstitutionsutskottet och tidigare sosseminister, gick förbi och hälsade vänligt just då jag försökte argumentera mig ur situationen.
Jens B Nordström, reporter på TV4, flinade elakt upp mot läktaren från sin pressplats nere på golvet.
Tillställningen var över på en och en halv timme. Busch klarade sig trots allt hyfsat, men ingen blev särskilt mycket klokare.
Stämningen var artigare än vad den hade kunnat vara. Möjligen beroende på att oppositionens ledamöter bara är alltför medvetna om att även den förra regeringen då och då syndade med orimligt korta remisstider.
De har ännu inte lyckats förtränga försöket att panikstänga Öresundsbron flyktinghösten 2015 eller den forcerade pandemilagen.
Icke desto mindre var detta en av Konstitutionsutskottets bättre dagar. Och ett ämne som betydde någonting.
Så är det inte alltid. Ta bara gårdagens utfrågning av biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandenberg, inkallad för att regeringen varit sen med att informera EU-nämnden om något direktiv från Bryssel.
Vilket i sin tur berodde på att någon i Tjeckien hade sölat.