Efter 30 år fann jag tjuven och bestämde mig för att inte skriva om honom

”Jag kommer inte att skriva om tranorna som går på gärdet och plockar mask – för det är väl mask – och hur de byts om med att äta och hålla vakt.”

Den här veckan tänker jag inte skriva om tjuven som jag sökte i 30 år, han som försvann med flera miljoner kronor som han stal från sin arbetsgivare. Jag tänker inte berätta var jag fann honom eller vad han gör nu. Han lever ett vanligt, hederligt liv. En artikel skulle rasera allt för honom även om jag inte skriver hans namn.

En artikel – en sönderslagen tillvaro.

I 30 år tänkte jag då och då på honom. Jag hittar honom. Jag säger: Jag ska inte störa mer, lycka till.

 

 

Inte heller ska jag skriva om den försvunna flickan i Tensta, hon som gick i skolan och plötsligt är borta. Jag ringde på hos familjen en gång men den har flyttat någonstans i Stockholmsområdet och hyr ut lägenheten i andra hand. Den unga kvinnan i dörren sa att hon inget visste.

Vilket jag är säker på att hon gör.

Var är flickan? Bortgift? Lever hon någon annanstans i Sverige? Europa? Mellanöstern?

Henne skriver jag inte om.

 

 

Inte heller min ryska väninna som jag försiktigt frågade, vad säger du om Ukraina, och hennes svar: att skulden ligger hos väst. Jag kommer inte att skriva om min tystnad och hennes tystnad, vår gemensamma insikt att ett felaktigt ord kan förstöra allt mellan oss.

Vad är vänskap? Vad är hennes ansvar? Mitt?

Det kommer jag inte att skriva om.

 

 

Jag kommer inte att skriva om Mariupol som jag besökte i januari, jag kommer inte att skriva om de vänliga och entusiastiska unga kvinnorna i receptionen på hotell Poseidon, hur angelägna de var att vi skulle ha det bra och att en av dem sa, välkommen tillbaka, när vi for.

Inte heller om det gråa havet som jag tittade på från fönstret i mitt rum.

Jag kommer inte att skriva om Mariupols synagoga och om rabbinen som låg hemma i förkylning – något så harmlöst, vardagligt: förkylning.

 

 

I Stalingrad försvarade sig Röda armén heroiskt mot nazisterna vintern 1942-43. Nu är det Röda arméns arvtagare som anfaller, våldtar, mördar. Och anklagar sina offer för att vara nazister.

Mariupols invånare har försvarat sig med episk tapperhet och fler än jag har nog tänkt på staden som demokratins Stalingrad.

Demokratins Masada kanske är en bättre liknelse. Masada var fästningen vid Döda havet där judar försvarade sig mot den romerska övermakten och dukade under år 73.

Hoppas inte Mariupol är vårt Masada.

 

 

För några år sedan stod jag i Volgograd som Stalingrad heter numera och blickade ner mot floden och fabriksområdet där sovjeterna försvarade sig mot Hitlers trupper.

En landremsa, industrier och floden i ryggen.

I Mariupol hette det sista fästet Azovstal, ett enormt industrikomplex. I Stalingrad var de sista fästena fabrikerna ”Röd oktober ”och ”Barrikady”.

Jag kommer inte att skriva om general Zjoludev ”som brast i gråt när han berättade om sin divisions utplåning i traktorfabriken” (Antony Beevor, ”Stalingrad”).

Jag såg ner på floden och försökte leva mig in i hur det var, en omöjlighet precis som jag inte kan leva mig in i hur det är att leva under Rysslands bombardemang i Ukraina.

Därför ska jag inte skriva om det.

 

 

Jag kommer inte att skriva om koltrastarna som springer över gräsmattan i ett sällsamt samspel och inte om sädesärlorna och inte haren som sitter under plommonträdet. Jag kommer inte att skriva om tranorna som går på gärdet och plockar mask – för det är väl mask – och hur de byts om med att äta och hålla vakt.

För det gör de väl?

Vad är det haren ser? Och koltrasten som dagarna i ända struttar omkring i trädgården?

Inte heller det vet jag.

Det finns sådana dagar, när det är bäst att vara tyst.

Följ ämnen i artikeln