Det finns fler stormar i världen än corona

”Precis innan coronaviruset tog verklig fart över Europa utropades en tredjedel av Polen som hbtq-fri zon. Jag minns hur jag tänkte att det inte kunde stämma, inte 2020. Men det gjorde det”, skriver Frida Söderlund.

Ljudet är nästan öronbedövande. Både regnet mot takfönstret och tankarna i huvudet. Rubrikerna är svarta och stora, debatten om övergrepp och prostitution stormar över varje plattform man kan lägga fingret mot. Som det ska och som det bör. Jag älskar den stormen, hinner jag tänka. Älskar kraften i den. Känslan av att världen måste vändas rätt. Så drar min vän ett djupt andetag och säger på utandning: 

– Ja, om man undrade innan huruvida världen har förändrats eller inte under den här coronatiden så fick man ju svaret nu. Nej, det har den inte. Allt är precis som förut. 

Mullret i huvudet stannar upp för en sekund. En insikt tränger sig igenom, ett falskt lugn för en liten stund och sedan släpper allting loss igen.

– Ja, svarar jag. Mer skit hjälper inte direkt det som redan var skit.

 

Tankarna väsnas högre nu. Tankar om hur ropen om annat dränks i dånet från en pandemi. Kanske måste det vara så, när en akut fara uppenbarar sig. Men om rösterna redan hade svårt att höras innan, bli lyssnade på innan, hur är det nu? Hur gör man när flera stormar slåss mot varandra samtidigt? Hur har jag inte tänkt mer på världen som ligger kvar under? Som aldrig försvann, som aldrig såg sin storm mojna när en annan kom.

Hur ser världen ut, egentligen? 

För om skit inte hjälper det som redan var skit, vad står vi inför då när dånet tystnat och blåst över?

 

Jag googlar. Så som man gör. ”Vad händer i världen just nu” med ett frågetecken och jag vet inte vad jag förväntar mig hitta. Jag ändrar, söker på engelska, scrollar. CNN toppar, jag undrar vad det är för otrolig algoritm de lyckats charma för att hamna så högt.

Gud, algoritm. När pratade man ens om det senast? Pratade man inte om det hela tiden förut? Var det också en del av en värld som inte dånade likt den gör just nu? 

Varför fick vi den inte att dåna på samma sätt innan? Är det för att något måste drabba en värld kollektivt, med samma konsekvenser och på samma sätt, för att det ska hända?

För klyftor, våld, fattigdom och förtryck är ju också kollektiva, men på olika nivåer.

Kanske kan vi lära något av det här dånet, jag hoppas det.

 

Jag söker på situationen för hbtq-personer i Polen. Precis innan coronaviruset tog verklig fart över Europa utropades en tredjedel av landet som hbtq-fri zon. Jag minns hur jag tänkte att det inte kunde stämma, inte 2020. Men det gjorde det. 

Jag tänker på klimatkampen, har den tystnat? Det känns så? Snälla, låt den inte tystna helt. Nästa generation driver den största rörelsen i modern tid, den får inte stanna av. Kan inte stanna av. Det handlar om hela vår värld, var det här inte året vi skulle inse det? 

En fyra dagar gammal artikel säger att det ungerska parlamentet ska rösta om ett lagförslag den här veckan. Ett lagförslag som skulle omöjliggöra ett byte av juridiskt kön i landet. Sätta stopp för transpersoner som längtar efter frihet, att få vara sig själva. 

Återigen skaver 2020. 

Skaver och dånar. 

Jag läser om att fler kvinnor än någonsin kandiderar för representanthuset i USA. Anledningen sägs vara fler kvinnliga förebilder inom politiken. Vägen mot en jämställdare värld fortsätter. Det gör mig glad.

Äntligen något som gör mig glad.

 

Regnet låter mindre nu. Det har börjat mattas av utanför fönstret, i en värld där mycket stormar vidare där en pandemi låter högst. Jag tittar ut på molntäcket, det är en mix av vitt och grått och allt jag kan tänka är att jag inte vill hamna där igen, på en plats där jag inte vet. Där jag känner att jag inte riktigt vet vad som pågår mer än det som syns allra tydligast.

Att jag inte ser alla andra stormar som behöver tämjas.

För det finns fortfarande saker att kämpa för, kamper att vinna med engagemang och vilja både nu och sen.

Vi kan också dåna högt, för den värld som är kvar.