Mejla

Oisin Cantwell

Fredag i coronavirusets Sverige – och statsministern går vilse

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: OISIN CANTWELL

På Folkhälsomyndigheten, som ingen under normala omständigheter bryr sig om, är ingenting sig likt.

Telefonen ringer oavbrutet, det trådlösa nätet har gett upp och statsminister Stefan Löfven går vilse.

Som den normalbegåvade läsaren redan har räknat ut är detta ytterligare en kolumn om den eländiga biologiska enhet vi kallar nya coronaviruset.

Jag är inte helt säker på att ytterligare en tillbakalutad betraktelse över fenomenet verkligen behövs, men nu tyckte nyhetschefen att det vore intressant om någon satte sig och tittade igenom Folkhälsomyndighetens diarium över inkommande ärenden de senaste veckorna.

Hon har säkert rätt, en redogörelse av invånarnas frågor och nojor kan om inte annat vara nöjsam läsning och nu är det ju trots allt så att corona efter några veckors intensiv mediebevakning ännu toppar nyhetssändningar, mediesajter och klickstatistik.

 

Det är fredag förmiddag och myndighetens receptionist har just ringt till någon medarbetare som ska hjälpa mig med diariet och jag slår mig ner i en vanvettigt låg fåtölj då Dan Eliasson plötsligt ramlar in.

Han hälsar glatt, men gör ett något sammanbitet intryck, och undra på det. Har någon myndighetschef de senaste åren haft sådan otur som han?

Som nyutnämnd rikspolischef fick han ansvaret för den gigantiska omorganisationen av Sveriges största myndighet. Det gick inget vidare.

Han fortsatte till Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Där blev det också jobbigt. Skogsbränderna 2018 och i den årliga förtroendemätningen för myndigheter sjönk MSB som en slagrörd uggla.

Och nu corona. Hur orkar han ens.

Andra myndighetschefer ramlar in. Läkemedelsverket. Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket. Sveriges kommuner och regioner.

Tydligen ska den nationella pandemigruppen sammanträda. Jag visste inte att det fanns en sådan. Å andra sidan var jag på presskonferens anordnad av Krishanteringsrådet härom dagen.

Kände inte heller till existensen av den sammanslutningen.

Det är så mycket som är nytt nuförtiden.

 

Fredrik Robertsson, jurist, kommer ner i receptionen. Han berättar att det har kommit in ett par tusen mejl de senaste veckorna. De måste sekretessgranskas innan jag kan få se de ämnesrader som hintar om vad brevskrivarna har på sitt hjärta. Det tar en halvtimme. Han försvinner igen.

Jag ser mig omkring. En sömnig foajé i ett av 40-talshusen i tegel i campus Solna. Ett stenkast härifrån har vräkiga palats i glas byggts, Nya karolinska ska vi bara inte prata om, men här tycks tiden ha stått still.

Varför har corona väckt sådana oerhört starka känslor?

Oron över en osynlig fara är lika tidlös som begriplig, men tonläget är så mycket högre än vad ett virus som har lett till drygt hundra konstaterade sjukdomsfall i Sverige borde ha resulterat i.

Kanske är detta droppen. Efter gängskjutningar, sprängningar, gnagande oro för lågkonjunktur, brexit, Trump, en globalt orolig tid, folk orkar inte hur mycket som helst.

Kanske är det den minskade tilltron till myndigheter och det ökade föraktet för forskning och kunskap.

Kanske är mumlande representanter för en myndighet det sista vi behöver i en tid där konspirationsteorier bara blir vanligare och fler och fler börjar misstro själva demokratin.

 

Statsepidemiolog Anders Tegnell hatas och hotas av en mobb som understöds av en och annan mindre elegant riksdagsledamot. Folkhälsomyndigheten JO-anmäls av upprörda medborgare. Folk är inte kloka.

Receptionisten, en vänlig man i övre medelåldern, berättar att antalet samtal ökat med flera hundra procent den senaste veckan.

– Värst var mannen som gapade om att vi var rasister efter att flygningar till Iran ställts in, suckar han.

Juristen Robertsson kommer tillbaka med en tjock bibba dokument. Frågor och synpunkter. ”Hur ringer man 113 13 från utlandet”...”Frågor på koreanska”... ”Dödlighet i Laholm”...

Jag väljer ut tre ärenden på måfå. Robertsson försöker få fram dem i sin dator. Det går inte. Det trådlösa nätet strular. Jag får följa med till hans tjänsterum.

En Carl kräver att Melodifestivalen ska stoppas. En Magnus är vänlig och tipsar myndigheten om att det går att föreslå frivillig karantän för människor som har kommit hem från hårt drabbade länder. En Joakim vill veta varför Folkhälsomyndighetens information skiljer sig från den från WHO.

Jag har sett tillräckligt och tackar juristen. Han hjälper mig ut. Jag beställer taxi och slår mig ner i en av fåtöljerna.

Plötsligt kommer statsminister Stefan Löfven in i foajén. Tillsammans med en pressnisse och en livvakt. Gissningsvis ska han träffa pandemigruppen.

– Hej, säger statsministern och nickar mot mig.

– Kan du tänka dig att svara på några frågor från Aftonbladet, frågar jag.

– Nej, säger pressnissen bestämt.

Hon tar upp en telefon, ringer ett samtal. Det visar sig att de har gått in i fel entré. De skyndar ut igen.

Det är fredag förmiddag i coronavirusets Sverige och till och med statsministern är vilsen.

 

Av: Oisin Cantwell

Publicerad:

LÄS VIDARE