Mejla

Frida Söderlund

Vi förblir ensamma i det svåra

Publicerad:
Uppdaterad:
Violet (Elle Fanning) och Theodore (Justice Smith) i ”All the bright places” som har premiär på Netflix den 28 februari.
Foto: Walter Thomson/Netflix
Violet (Elle Fanning) och Theodore (Justice Smith) i ”All the bright places” som har premiär på Netflix den 28 februari.

Han säger: ”Ingen gillar någon rörig. Eller annorlunda”.

Gatan är nedsläckt, marken fuktig, det enda som bryter av är gatubelysningen som reflekteras i nederbörden.

Jag ser scenen beskriven här ovan hända i min telefon på väg till jobbet, på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan. På bron där ljuset på något sätt kommer tillbaka efter att varit förlorad i tunnlarna under söder i vad som känns som en evighet, fastän det bara handlar om tre stationer. Personen på sätet bredvid sneglar ner på filmtrailern som spelas i min hand, kanske hajade han till med.

”All the bright places”, på svenska kallad ”Som stjärnor i natten”, handlar om två unga personer som försöker hitta glimtar av ljus även i mörkret. Kan man skriva en kolumn om en av sina favoritböcker som om två dagar förväntas bli en av Netflix stora filmsuccéer?

Ja, det kan man.

 

I något som kan verka som ett nytt tonårsdrama likt alla andra går den här i ”13 reasons why”-riktningen som blivit allt mer vanlig. Det som ges ut i dag är mer benäget att säga någonting som är på riktigt. Komma att handla om problem som faktiskt finns.

I ”All the bright places” slåss två unga personer för att förbli sig själva i depression och diagnos. Det är en klassisk tanke om att det vackra – kärlek och vänskap – ska kunna övervinna allt.

Men det handlar också om något väldigt samtida, som i verkligheten är exakt som i filmatiseringen. Att inte vilja bli sedd som sitt mående. Att inte vilja bli förminskad till sin diagnos, till sitt trauma. Att vissa saker är alldeles för tunga för att bära ensamma.

Men ändå gör vi ofta allt för att göra just det. Förbli ensamma i något svårt.

Hur blev det så?

 

”Jag tror att jag beter mig lite extra glad, just för att ingen ska märka. Men sen när jag är själv slocknar allt för ögonen och man bara bryter ihop”.

Historier från verkligheten radar upp sig i mina inkorgar på sociala medier. För hur behandlar vi egentligen oss själva när vi mår dåligt? Och hur blir vi bemötta av världen runt om när det gör ont?

En person skriver: ”Framför allt saknas en självmedkänsla. Man är alltid ödmjuk och förstående när ens vänner går igenom motgångar eller misslyckanden. Men när man själv mår dåligt finns absolut ingen ödmjukhet eller acceptans. I stället slår man på sig själv”.

Att bli sin egen värsta fiende är något återkommande i historierna av hur vi agerar kring oss själva när vi mår dåligt. Vi kapslar in oss eller agerar ut, blir tysta om sanningen eller högljudda om en lögn. Allt för att inte vara till besvär, inte vara vad som kan anses som svag eller sårbar. Allt för att inte förlora oss själva till den version som mår dåligt.

En ung tjej skriver: ”Den där känslan som gör att man vill gömma sig tror jag egentligen är rädsla för att bli nekad hjälp eller stöd”.

Ändå vet vi att det behövs fler händer för att hålla upp den värld som faller.

 

”All the bright places” sägs lära sin publik tre saker – medvetenhet kring psykisk ohälsa och att vara snälla mot människor runt om.

För i en tid där människor kämpar för att hålla ihop utåt när allting gör ont inåt är det viktigt att komma ihåg att det även är en tid där psykisk ohälsa fortsätter att öka. Samtalet om det som är svårt behöver hållas vid liv för att människor också ska göra det. När allting går hand i hand måste vi göra det med.

Och den där sista, tredje grejen.

”Det finns ljusa platser, även i mörka tider”.

Ta hand om varandra.

 


  • ”All the bright places” har premiär på Netflix 28 februari.

Av: Frida Söderlund

Publicerad:

LÄS VIDARE