Att domstol ger Preem grönt ljus piggar upp
Olydiga domstolar är något av det mest underhållande som finns.
Att Miljööverdomstolen ger grönt ljus för Preem att bygga ut sitt stora raffinaderi i Lysekil ställer onekligen till det för regeringen.
Jo, jag vet, det finns inget att fnissa över.
Hovrätten har lusläst paragrafer och pratar om stoppregler i miljöbalken och koldioxidutsläpp och EU:s utsläppshandelssystem och ger Preem rätt att spänna sina muskler ytterligare.
Detta trots att den utbyggda verksamheten fördubblar anläggningens utsläpp av växthusgaser till 3,4 miljoner ton.
Vilket motsvarar 17 procent av dagens totala rök och annat obehag från all industri i Sverige, eller mer än sex gånger inrikesflygets årliga utsläpp.
Man behöver knappast vara klimataktivist eller ens språkrör för Miljöpartiet för att känna att petroleumföretagets storvulna framtidsplaner är problematiska.
Det sista det här landet behöver är ännu en jättefabrik som släpper ut skit.
Att jag ändå piggas upp av dagens besked från Svea hovrätt beror på den maktfullkomlighet som regeringen har visat prov på då den tog över prövningen av ärendet.
Visserligen ger miljöbalken klimatminister Isabella Lövin rätt att lägga näsan i blöt. Regeringen har ett lagligt utrymme att pröva tillstånd i ärenden som är känsliga för miljön.
Men lagen stipulerar också att en regering "omedelbart" ska ta över prövningen. Det vill säga då ett mål sätts i gång.
Så gick det inte till i det här fallet. Den 9 november 2018 gav Mark- och miljödomstolen Preem tillstånd att tuta vidare.
Först i augusti 2019 vaknade regeringen till liv och lyckades efter en lika djärv som kreativ tolkning av paragraferna komma fram till att "omedelbart" går att läsas som "nio månader senare".
Det som därmed i praktiken sker är en politisk överprövning av beslut i en domstol. Och att förhandlingen i Svea hovrätt bara blev en skenprocess.
Jag orkar inte ens tänka på hur det hade låtit om regeringarna i länder som Polen eller Ungern kört över en domstol på det här sättet.
Men vad är inte politiker beredda att ta till för knep om de jobbiga juristerna fattar felaktiga beslut.
Så vad händer nu, när Miljööverdomstolen genom hovrätten ställer till det?
Lagen är generös och flummig nog att ge regeringen stor frihet. Ett övergripande mål i miljöbalken är att "främja en hållbar utveckling där nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö".
En gummiformulering som någotsånär slipade tjänstemän på departementet lika gärna skulle kunna använda till att hitta argument för att ge tumme upp till ett nytt raffinaderi som jobbar med modern teknik och tillverkar bensin på ett mer klimatanpassat sätt än någon annanstans i världen.
Att så skulle ske är dock endast marginellt mer sannolikt än att Palmemordet blir löst.
Helt fri är nu inte regeringen. Det blir svårare att motivera ett nej till utbyggnad efter dagens besked, 59 sidor tjockt, genomtänkt resonerat.
Jag skulle inte bli det minsta förvånad om det här redan inflammerade ärendet förvandlas till en surdeg som bara pågår och pågår och pågår för att till slut landa i Högsta förvaltningsdomstolen.
