Kanske inte genialt – men skam den som ger sig

Det är bra att Socialdemokraterna vill göra ett omtag.

Det är bra att Socialdemokraterna vill göra ett omtag.

Det har varit närmast plågsamt att se regeringens viktigaste parti planlöst virra runt, till synes utan mål och mening.

Man kan säga vad man vill men när Socialdemokraterna mår dåligt mår hela politiken dåligt. Det är det största partiet och även om dess totala dominans är borta sedan länge så förhåller sig alla andra till S, åtminstone när de sitter i regeringen.

I opposition är det ganska enkelt att dölja eventuella brister. Men i regeringsställning är det svårt, nästan omöjligt. En hökögd opposition och medier på ständig jakt efter blottor gör att utrymmet för svaghet är minimalt. Den kommer att uppmärksammas.

Regeringens första sexton månader vid makten har präglats av ett osedvanligt virrande. En sak har utlovats för att därefter tas tillbaka. Först ska Förbifart Stockholm inte byggas, sedan ska den byggas.

Först ska Bromma flygplats bli bostadsområde, sedan ska frågan inte ens utredas. (jo, jag vet att riksdagen bestämde det över huvudet på regeringen. Men det har de i det här fallet möjlighet att strunta i).

Först fanns det inte ett tak för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Sedan visade det sig att det visst fanns och underligt hade det väl varit annars.

Men nu gör alltså Socialdemokraterna ett omtag för att komma tillbaka på banan. De vill styra upp sin havererade kommunikation med omvärlden genom att, i möjligaste mån, tala om en sak. Nämligen den svenska modellen.

Ämnet kan vid första anblick te sig genialt. Det är hemmahamn för Socialdemokraterna. De brinner för skattefinansierad välfärd, de kan tala i timmar om rättvisa villkor på arbetsmarknaden. Kollektivavtal är det närmaste Moses stenplattor man kan komma, i alla fall i arbetarrörelsen.

Men vid ett lite närmare studium är valet kanske inte fullt lika snillrikt. För det första är inget parti emot att välfärden betalas med skatter. Det vore självmord eftersom svenska folket gillar den ordningen. En ideologisk fajt på det området kan alltså vara svår att få till. I alla fall om man inta ska ta till fulargument eller rena lögner.

Det är heller ingen som vill ha sämre skolor, dåliga vårdcentraler, överbelagda sjukhussalar eller förskolor utan högskoleutbildade pedagoger.

När det gäller kollektivavtal och lönelägen är det en fråga med politisk sprängkraft. Men eftersom Socialdemokraterna för det mesta (det finns undantag) är starka förespråkare för att löner sätts i avtal mellan arbetsmarknadens parter är det en fråga som de inte förfogar över, de vill inte ens förfoga över den. Det gör facken och arbetsgivarna.

Det är fullt begripligt att Socialdemokraterna med Stefan Löfven i ledningen inte längre bara vill tala flyktingkris och hårda tag mot människor på flykt för sina liv.

Men de kommer inte att kunna rucka på dagordningen, utom möjligen marginellt. Flyktingkrisen är vår tids största utmaning, punkt.

Det har dessutom varannan väljare förstått. 47 procent anser att det den viktigaste politiska frågan just nu. Inte ens hälften så många tycker att frågor kopplade till den svenska modellen som sysselsättning, sjukvård och skola är viktigast.

Men skam den som ger sig. I dag försöker Socialdemokraterna starta om.