"Det var mamsen och pappsen som tyckte så"

Det skiljer bara ett år mellan mig och Annie Lööf.

Jag slås av det ibland när jag ser politiker på tv, att de är i min ålder nu. Det känns lika absurt som när det började komma fram landslagsspelare i fotboll som var yngre än en själv.

Som tonåring blev Annie Lööf medlem i Centerpartiet. I hundratals intervjuer har hon berättat historien om hur hon beställde hem ­broschyrer från samtliga partier, och valde noggrant. Som av en ­ti­llfällighet råkade det bli centern, samma parti som hennes pappa företräder.

Det brukar bli så.

Precis som det påpekas i den nyutkomna boken "Broilers" - skriven av Michaela Möller och Anders Rydell – har politisk makt en märklig tendens att gå i arv. Och det är ett allt vanligare fenomen.

När vänstertidskriften Tvärdrag genomförde en enkätundersökning i ungdomsförbunden visade sig 65 procent ha gått med i politiken redan innan de började gymnasiet. Ingen hade en förälder som var aktiv i ett annat parti än det egna.

Inte minst socialdemokratin plågas av en direkt pinsam förmåga att låta politiskt inflytande gå i arv från förälder till barn – Mikael Damberg och Marika Lindgren-Åsbrink är bara två av många arvingar. Klanen Reinfeldt är en borgerlig motsvarighet.

Och hur intensivt våra unga stjärnskott än snickrar på sin egen politiska urberättelse – hur orättvisan ­ditten eller hjärtefrågan datten fick dem att engagera sig – är svaret ofta mycket enkelt: mamsen och ­pappsen tyckte så.

Kanske är det ett systemfel.

För att kunna göra politisk karriär ska du helst ha valt parti innan du ens får cykla utan hjälm. Partitillhörig­heten tycks ibland marginellt mer ­genomtänkt än valet av favoritlag i ishockey.

Miljöpartiets språkrör Gustav ­Fridolin – även han ett år äldre än mig – föreslog 2003 i en knivskarp ­debattartikel att ungdomsförbunden borde läggas ned: "I stället för att fungera som idébärare och folk­samlare har man blivit AB Partiet med dotterbolaget AB Broiler."

Själv slog han igenom i partiet som tolvåring.

Den politiska karriären är en ­paradox. Du bör å ena sidan vara en högoktanigt begåvad person. Men ­dina åsikter ska å andra sidan helst vara de samma som när du gick i högstadiet.

Själv är jag tjugonio år, och har i olika val röstat på fem olika partier. Jag betraktar mig själv som en politisk människa, men jag är ofta ­osäker. Det är inget jag skäms över. Det är en del av att vara människa: att lyssna på andra, ­vara beredd att omvärdera sin världsbild.

Har Annie Lööf någonsin gjort det? Ebba Busch Thor? Jytte ­Guteland?

Är det en lycklig slump att Gustav Fridolins politiska åsikter passar in i samma parti nu som när han var tolv?

I så fall är det bara att gratulera.

Följ ämnen i artikeln