Paulina Neuding är det trasiga fönstret
En ljummen eftermiddag i maj 2013 hämtar jag min då femårige son på förskolan. Han sitter med en vän i sandlådan när jag rundar hörnet.
”Hej mamma!”
”Hej gubben! Vad gör ni?”
”Vi leker tiggare!”
Om jag minns rätt så var tiggare ett mer eller mindre nytt fenomen i staden där vi bor.
Jag satte mig på sandlådans kant och fick höra om hur man gjorde när man var en tiggare. Efter en stund kom en pedagog fram och pratade dämpat i vuxenhöjd om paradoxen med tiggarna hon råkat.
”De har ju mobiltelefoner”
”Ja, det måste de ju”, sa jag och hoppades att hon aldrig skulle uttrycka sig på det sättet så att barnen hörde.
Härom natten lyssnade jag på min favorit-”Det får man väl inte säga i det här landet”-mediekanal, podden ”Veckopanelen” från ”Kvartal”.
Jag vill höra nästan alla åsikter, så att jag kan vara säker på att jag har rätt valt rätt. Och i Veckopanelen får jag ett svulligt julbord av alla nyanser. (Hur mörkblå kan mörkblått bli? Lyssna!)
Avgående chefredaktör för Kvartal och bisittare i Veckopanelen är Paulina Neuding. Och ju mer förälskad jag blir i hennes röst, desto mer skaver tankarna hon förmedlar.
I Veckopanelens möte den 22/12 avverkas frågan om Vellinges tiggeriförbud. (Kul grej att bli berömd för, verkligen)
Paulina Neuding berättar att hon på väg in till Ica passerat en tiggande kvinna som sträckte upp sina frusna fingrar mot henne varpå Paulina gett kvinnan sina handskar.
Ni kan aldrig ana vad som hände sen.
När Paulina kom ut igen satt kvinnan där likt förbannat med sina blottade händer i vädret. Paulina hade gett henne lösningen på problemet, men den här tiggaren valde att frysa.
Paulina inser givetvis att detta är kvinnans sätt att visa omvärlden att hon behöver hjälp (pengar) och att det är mindre praktiskt att dra ner byxorna och vifta med exempelvis en bar rumpa.
Säkert inser Paulina också att om kvinnan använder handskarna så står en förskolepedagog och berättar om tiggaren med finhandskarna vid en sandlåda på måndag.
Allt detta förstår Paulina på ett intellektuellt plan, men det uttrycker hon inte i Veckopanelen. Istället utvecklar hon sitt resonemang kring tiggarna och hur de utgör ”det trasiga fönstret”.
Om vi ser ”trashankar” på gatan så kan det göra samhället otryggt.
I ett annat avsnitt av Veckopanelen sörjer programledaren Staffan Dopping att Paulina blivit rekryterad av nättidskriften Quillette.
Inte jag.
Så många nyanser behöver jag inte.
Du är det trasiga fönstret Paulina.
Svart bälte i vänskap: Det kanske bara är inbillning, men jag har fått för mig att det är en ny tradition att visa Karate Kid kvällen före julafton. En tradition jag i så fall välkomnar med hela ömma själen.
Svart bälte i gråt: Men en gång om året räcker. För det finns inget som får mig att gråta tills pannan värker som vänskapen mellan Daniel LaRusso och Mr Miyagi.
”Leave the boy alone”