Ingen tar ansvar för helheten på elmarknaden
Att förse företag och medborgare med energi är en grundläggande uppgift för samhället precis som sjukvård och skola.
Men sedan elmarknaden avreglerades 1996 finns ingen nationell styrning för att säkerställa att det finns tillräckligt med el som når ut till alla.
En rad aktörer ansvarar för sin lilla tårbit men det finns ingen som tar ett totalansvar. Ingen har helikopterperspektivet.
Det märktes väldigt tydligt när jag i förrgår hamnade på Studieförbundet Näringsliv och samhälles seminarium på Jakobsbergsgatan i Stockholm om hur elmarknaden kan förbättras.
Här fanns en rad av landets främsta experter på elmarknaden från branschens olika företag och myndigheter samlade i samma lagom stora konferensrum.
Alla verkade ense om problemen men alla har också sina olika uppfattningar om vad som krävs för att lösa dem. Alla utgår från sin egen lilla tårtbit.
Det är med elmarknaden som med andra marknader som avreglerats.
Ansvaret styckas upp på en rad privata aktörer. Dessa drivs i första hand av motivationen att tjäna pengar. Därför byggs ny elkraft inte i första hand där den behövs utan där det är enklast och går snabbast att få tillstånd och därmed ger snabb avkastning.
Sedan apoteksmarknaden avreglerades går det att få tag på skönhetsprodukter nästan dygnets alla timmar men det är allmänt omvittnat hur många tvingas gå hem utan att få sin medicin därför att apoteken inte har den i lager. Ingen tar ansvar för kärnan och helheten.
Ett skäl till att dela in landet i olika elområden var att prisskillnaderna skulle ge marknaden incitament att bygga mycket mer vindkraft i södra Sverige. Så har det inte blivit därför att det lokala motståndet mot vindkraft är stort i den mer tätbefolkade södra halvan av landet. Överklaganden och kommunala veton sätter stopp. Försvaret är en annan bromskloss.
Därför byggs det mesta av vindkraften i norra Sverige, långt från var den behövs bäst.
Käppar i hjulet
Då ställs det extra stora krav på att det finns stor kapacitet att överföra el från norra till södra Sverige.
Men då ligger ansvaret plötsligt hos myndigheten Svenska kraftnät som misslyckats med att bygga ut stamnätet i tillräckligt snabb takt.
Jag får lite svävande svar på varför.
– Det är svårt att snabba på de långa ledtiderna, säger Niclas Damsgaard, chefsstrateg på Svenska kraftnät. Men vi gör allt för att få ner tiden från 14 år till sju år.
Det handlar bland annat om tillstånd, överklaganden, för låga ersättningar till de vars mark tas i anspråk. Och att de ansvariga varit för sena på bollen.
Det man undrar är hur det inte kan ses som ett vitalt riksintresse att bygga ut stamnätet i rekordfart. I dag kan en rad särintressen läggar käppar i hjulet. Lokala markägare, kommuner med flera.
De flesta dagar producerar Sverige tillräckligt med el för att vara självförsörjande men eftersom överföringskapaciteten inte räcker till så uppstår ändå brist.
Kärnkraften byggdes en gång i södra Sverige för att ge landsänden en pålitlig tillgång till energi. Men politiska beslut ryckte undan mattan för kärnkraften i stället för att förlänga livstiden för redan existerande kärnkraftverk.
Hälften av de svenska kärnkraftverken har stängts utan att man först sett till att det finns alternativ som ger pålitlig tillgång till energi.
Ekvation som inte går ihop
Detta sker samtidigt som samhället ska genomföra en grön omställning som kraftigt kommer att öka elförbrukningen. Men hur ska människor övertalas att köpa en dyr elbil om det dessutom blir dyrare att ladda den än att köra den gamla bensinbilen?
Ekvationen går inte ihop.
Bara stat och regering kan ta ett helhetsansvar för energiförsörjningen men i stället för att brett göra upp om den svenska energipolitiken har partierna under lång tid fastnat i förlamande ideologiskt käbbel.
Det är med andra ord inte bara Putins krig som ligger bakom de höga svenska elpriserna utan även politiska försummelser. Men det är medborgarna som får betala priset.
Nu står vi i ett läge där extrema elpriser hotar inte bara i vinter utan flera år framöver.
En it-investerare på seminariet föreslår i en paus att det bästa är att "riva av plåstret" , låta marknaden styra och lämna folk med sina månadsräkningar på tiotusentals kronor så att de vidtar energieffektiviseringar på sina hus.
Men jag fruktar att såret är så stort att patienten riskerar att förblöda om plåstret hastigt dras bort.
Billigast
Jag skrev det redan för några veckor sedan men det förtjänar att upprepas.
Vi står inför en pandemiliknande situation fast problemet den här gången inte är ett virus utan extrema elpriser på en dysfunktionell marknad. Men risken för en samhällskollaps är densamma.
Frågan är vad som blir billigast för samhället. Att ge tillräckligt med stöd så att familjer slipper gå från hus och hem och tusentals företag kan undvika konkurs.
Eller att ta kostnaden i form av kraftigt minskad tillväxt, tiotusentals arbetslösa, minskade skatteintäkter och kanske en bostadskrasch.
På ett eller annat sätt hamnar notan ändå till slut hos samhället.