Vi skapar långsamt våra egna traditioner
Vi går på konditori. En inrättning av den gamla skolan. Tårtbitarna serveras med ett dallrande lager av gelé på toppen. I hörnsofforna sitter gamla adjunkter med avstängda hörapparater och hummar till sina fruar. Eftermiddagssol silar in genom de skitiga fönstren.
Eftersom det är valdag har vi tagit på oss skjorta och icke nerspydda byxor. Vår lille son bär en liten bomullströja med fastsydd fluga. Vad vill vi åstadkomma? Ett barndomsminne?
Harry är så liten att han inte kan skilja på sina händer och fötter, än mindre kan han skilja feminister från rasister. Men det är som att vi långsamt testar oss fram. Vi skapar våra egna traditioner.
Det är svågern som föreslår att vi ska ”röstfika”. Han kommer från Bollnäs. Han har alltid röstfikat. Svägerskan, uppväxt i skuggan av Los Angeles breda motorvägar, faller för grupptrycket och övertalas att köpa en dammsugare.
I Bollnäs var röstfikat en omistlig del av samhället. Svågern blåser över den rykande koppen vidbränt bryggkaffe med en likgiltighet som visar att han varit med förr. Det enda som saknas är en halvrökt cigarett som vilar på kanten till ett askfat.
Vi röstfikade väl aldrig i min barndom? Eller? Jag minns inte ens om jag någonsin förstod vad mina föräldrar röstade på.
Jag vet att farmor en gång röstade på vänsterpartiet eftersom hon tyckte synd om dem. Det måste ha varit på Lars Werners tid. Av samma skäl brukade hon heja på MoDo i ishockey.
Å andra sidan kan vi rent hypotetiskt ha röstfikat utav bara helvete. Bakelser och hela baletten. Ett barns minne är obarmhärtigt.
Det som fastnar, det fastnar.
Jag kan in i minsta detalj beskriva hur det luktade på Skara Köpstad en eftermiddag i maj när jag och morfar satt utanför Galne Gunnar och Bert Karlsson kom fram och tog oss i hand. Jag minns att hans hand var slapp och lite fuktig.
Jag minns däremot inte min första kyss.
Vår lille son kan komma att minnas sättet hans mamma brukade stryka handen över hans huvud, publikljuden från tevens fotbollsmatcher, röstfikat på valdagarna. Eller så minns han bara att pappa brukade ha hål i strumporna. Eller ljudet av måsarna vid Värnhemstorget. Det enda man vet om minnet är att man ingenting vet.
Efter en stund urartar röstfikat. Harry börjar gallskrika och hela konditoriet sänder ilskna blickar. Svägerskan spottar ut dammsugaren på assietten och säger att den smakar röv. Själv har jag skoskav.
Det är, av allt att döma, på väg att bli en familjetradition.