Efter valet kan sossarna äntligen be Erdogan dra åt helvete
Härförleden nedsteg vår lätt dumdryge försvarsminister Peter Hultqvist (S) på DN:s debattsida med en rörig lovsång till det kommande svenska Natomedlemskapet. Det skulle bli finemang: ”Sverige och Finland kommer tillsammans bidra till säkerheten i Norden, i hela Östersjöområdet och Europa.”
Den säkerheten skulle vi alltså inte ha bidragit med tidigare? Man kan då fråga sig vad våra sjö- och flygstridskrafter varit till för. Eller hur de mirakulöst skulle öka i betydelse genom att ställas under Natobefäl.
Det finns ett helt annorlunda citat av Peter Hultqvist som den liberala pressen, av förståeliga skäl, älskar att återge. Det är från den socialdemokratiska partikongressen i november 2021: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.” Peter Hultqvist formulerade där den sen decennier gällande socialdemokratiska partilinjen. Fast han i överensstämmelse med sin personlighetstyp skrev om den i jagform.
Det var förstås i en annan tid, innan den ryske diktatorn Putin hade inlett sitt erövringskrig mot Ukraina. Det var också en tid då de liberala Natoanhängarna gjorde sig löjliga med att som främsta argument för att ställa Sverige under Natos befäl hota gotlänningarna med ryssen, till och med ryska kärnvapen. ”I Kaliningrad mindre än trettio mil från Gotland har Ryssland stationerat Iskanderrobotar som kan bära kärnvapen” skrev den liberala pressen dolskt och gång på gång.
Det var inte liberalernas skäl för att gå med i Nato. Det där med Gotland var bara ett nytt påfund. De ville sen decennier sabotera den självständiga svenska utrikespolitiken så att den i framtiden kunde dikteras från Vita huset i Washington då Sverige ”äntligen hittat hem”. Det argumentet vore dock otaktiskt att presentera.
Den 24 februari ändrades spelets förutsättningar genom Putins överfall på Ukraina. Slutsatsen att Ukraina skulle ha sluppit undan om man varit medlemmar i Nato föreföll oomtvistlig.
Men därav följde närmast automatiskt den felaktiga slutsatsen att Putin på sikt skulle bekriga alla andra länder i omgivningen som inte var Natomedlemmar. Politisk panik följde i Finland och Sverige. Båda länderna fick snabbt och för första gången en övervägande majoritet i opinionen för Natomedlemskap.
Ulf Kristersson (M) hotade påpassligt med att göra Nato till en valfråga. Sverigedemokraterna omprövade blixtsnabbt sin ”nationalistiska” Putinvänliga hållning och anslöt sig. Magdalena Andersson (S) beordrade inte lika snabbt en ny socialdemokratisk linje för Nato.
Därmed var frågan desarmerad och sossarna slapp gå till val mot en opinionsmajoritet för Nato.
Och där står vi nu. Kanske dags för mer eftertanke när frågan är politiskt dödad.
Putin kunde starta krig mot Ukraina för att landet inte var med i Nato? Jo, men det var inte därför han drog i krig. Han har tydligt förklarat varför. Han jämför sig med Peter den store och vill återupprätta det forna rysksovjetiska imperiet. Han har följaktligen beskrivit Sovjetunionens undergång som ”1900-talets största geopolitiska katastrof”. Hans projekt kan sammanfattas enkelt: ”Make Russia great again!”
Därav följer inget omedelbart eller logiskt hot mot Gotland.
Men den liberala pressen har kunnat kasta masken och säga sin ärliga mening utan att göra sig löjliga med hot mot Gotland.
Äntligen blev vi av med den förhatliga Palmelinjen i utrikespolitiken jublade Expressens ledarsida då sossarna proklamerade sin nya Natopolitik: ”Nu gör man upp med de sista resterna av Olof Palmes arv. En historisk epok avslutas… Allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje för många av oss andra” (15 maj). Klarspråket kryper också fram på Svenska Dagbladets ledarsida: ”Men genom medlemskapet förändras svensk utrikes- och säkerhetspolitik i grunden. Det är helt enkelt själva poängen” (16 juli).
Liberalerna talar plötsligt sanning i tron att striden är vunnen tack vare Putin.
Men det är inte många veckor kvar till valet. Och den turkiske självhärskaren Erdogan kommer att framgent plåga oss med krav på utlämnade politiska flyktingar som villkor för att godkänna svenskt Natomedlemskap. Efter valet kan sossarna äntligen be honom dra åt helvete. Om de behåller regeringsmakten. Och då kan diskussionen fortsätta i lugn och ro. En oväntad hjälp från den i värsta fall allierade turkiska tortyrregimen.
För övrigt anser jag att…
… en stackars socialist naturligtvis inte kan rösta blåbrunt bara för att vänsterpartierna visat sig hopplösa. Att rösta höger är att rösta först på ökade klassklyftor och därefter jordens undergång. Så vad göra? Fortsättning följer.
… den förbjudna frågan om frekvent homosexualitet i damfotbollen inte är överväldigande viktig. Men den väcker nyfikenhet. Varför just fotboll? Varför inte också handboll och volleyboll? Är det ett svenskt fenomen? Säg det.