Döden är en ständig del av tillvaron nu
Det är tungt när människor dör.
Tomheten, ödsligheten.
Det oåterkalleliga.
När jag var ung hette en av favoritlåtarna ”Fy fan för att bli 65”. Det var Farstabandet Grisen Skriker som låg bakom denna punkklassiker.
I den sammanfattas rätt bra den allmänna svenska synen på åldrande. ”När du fyller sextiofem/är du slut i både ben och lem”.
När den gavs ut 1979 var jag 24 år och instämde helhjärtat i det ålderistiska budskapet: ”När du fyller sextiofem/Hamnar du på ett pensionärshem”.
Nu 41 år senare ser det ut som att jag har mycket lång tid kvar innan jag hamnar på ett äldreboende. Men de missförhållanden som avslöjats under pandemin visar att mycket av den nedlåtande synen på äldre lever kvar.
Hamnar man på ett äldreboende har man i många fall ansetts vara så slut som människa att det bara var att ge palliativ vård, utan läkarbedömning, under den pågående pandemin.
Den 41 år gamla världsbilden lever kvar.
”Ju fler år man plussar på sig, desto värre blir det” var ett yttrande som fälldes nyligen som en sanning i ett nyhetsprogram på tv.
Själv tycker jag att ju fler år jag plussar på mig, desto bättre blir det. Den gamla punktexten beskriver inte alls läget för flertalet:
”När du fyller sextiofem/Stoppas du i en sjukhussäng”.
De flesta är friska. Vi inträder inte på vår födelsedag med automatik i någon grå, meningslös tillvaro, där vi är helt slut.
Trots coronahelvetet händer det varje dag att jag känner tacksamhet för mitt liv som pensionär. Att det kommer in pengar på kontot varje månad utan att jag behöver göra någonting. Detta med pension är ändå en fantastisk uppfinning.
Om vi får leva. När vi fortfarande lever. Baksidan med drömtillvaron som pensionär är döden.
Döden är en ständig del av tillvaron nu, från att ha drabbat mer punktvis tidigare i livet. Min första fråga på morgonen till den person jag delar hushåll med är inte längre ”Är diskmaskinen körd?” Utan ”Har du sett vem som är död?”.
Coronapandemin gör de mest brutala hugg med lien bland tidigare friska vänner och bekanta. Det senaste dödsbudet gav en overklighetskänsla som vägrar ge med sig.
Det kan inte vara sant att han är död.
I 20-årsåldern var vi fem jämnåriga som umgicks mycket och skojade om att vi var en familj. Nu är vi bara två kvar. Mitt i coronahelvetet dog Onkel Farbror i en bilolycka.
Det går inte att förstå.
Begravningar, minnesord, att få dela sorgen med andra är oerhört viktigt. Även före corona var vi ibland bara åtta, eller färre, i kyrkan. Det gjorde inget. Det är de nära minnena tillsammans med andra som förstår precis som betyder mest.
Att behöva se Pappan i den påhittade familjen bära Sonens kista var definitivt för mycket. Eller att covid-19 skulle ta en precis jämnårig kollega.
Hjärnan går för högtryck, kan inte processa det som hänt.
Döden är en oåterkallelig förändring i ett skede i livet när man inte vill ha förändringar.
Novembersolen tittar fram och får en liten tuva tusensköna att slå ut. Jag tror inte det får bli så mycket mörkare än det är nu.
Visst är det viktigt att få veta hur många som dör av covid-19. Men den nästan dagliga sifferexercisen från myndigheterna riskerar att framstå som kall och likgiltig. Därför är Aftonbladets artikelserie ”De saknade” så viktig.
Där har vi mött Karin Olsson, 90, det 141:a dödsfallet i covid-19 i Västernorrland. Sonen Mats skriver: ”I covid-19-statistiken står hon bara som ett nummer. För oss är hon allt annat än ett nummer, och vi saknar henne oändligt mycket”.
”Det här handlar om människor – någons mamma, någons pappa, någons nära och kära”, sa generaldirektör Sofia Wallström om Inspektionen för vård och omsorgs kritiska granskning av döden på äldreboendena.