Människorna i Vetlanda är inte otrygga

I Stockholms förorter hade inte någon vågat tala med oss

VETLANDA. Utanför det märkligt höga stadshuset i grå betong och sjösten står en hop journalister och intervjuar poliser.

Det är dagen efter den 22-årige afghanens korta men mordiska turné genom stadskärnan.

Sju män ligger på sjukhus, alla knivhuggna, tre med livshotande skador.

En medelålders kvinna i vita byxor och röd fritidsjacka går ut genom stadshusets glasdörr och tar till höger, förbi journalisterna som frågar och poliserna som svarar.

Pressen är på plats i Vetlanda.

Hon heter Åselotte Andersson och är enhetschef för integration i Vetlanda. Hon borde vara en nyckelperson i dramat. Mordförsöken hade ju uppenbarligen med invandringen att göra. En missanpassad flykting, dömd två gånger för ringa narkotikabrott, i väntan på besked om han får stanna. Får spel. Ger sig ut på stan. Knivhugger folk.

– Det flesta går det bra för, säger hon. På det stora hela har invandringen inte varit något bekymmer i Vetlanda. 2014 bestämde vi att vi skulle ta emot kvotflyktingar. Kommunen upplät sex lägenheter i ett område som heter Kvillsfors. En del svenskar som bodde där var undrande men det gick bra, det blev inga konflikter. Flyktingarna kom igång med etableringen, lärde sig svenska och fortsatte ut i samhället.

Åselotte Andersson.

Hon promenerar längs Storgatan för att visa Aftonbladet byggnaden där det i vanliga fall pågår svenska för invandrare. Något ska man ju visa. Tyvärr är sker den mesta undervisningen på distans under coronan.

I det avseendet är Vetlanda ungefär Sverige som är mest. Kanske lite mer framgångsrikt. Arbetslösheten är bara tre procent. Kommunen har 27 000 invånare, 16 procent är invandrare, elva procent från länder utanför EU.

– Världen har kommit hit. Det är berikande, säger Åselotte Andersson.

Åselotte Andersson och Aftonbladets reporter Peter Kadhammar.

2.
Borta på Kullgatan bor en kvinna som nästan är namne med Åselotte. Den kvinnan har också röd jacka. Hon heter Liselott Andersson och bor i samma låga tvåvåningshus med loftgång som 22-åringen.

Liselott Andersson ska kasta soppåsar i den kalla eftermiddagen. En rå vind sveper in från granskogarna på det småländska höglandet. Två poliser sitter i en polisbil borta på parkeringen. De är här i trygghetsskapande syfte och ger små nallebjörnar till barn som passerar med sina mammor.

Liselotte Andersson brukade hälsa på 22-åringen.

Liselott Andersson brukade hälsa på 22-åringen. Han var jättetrevlig säger hon. Han kom på cykeln och lyfte handen och vinkade.

– Han brukade komma därifrån.

Liselott pekar bortåt Tomaslundsskolan.

– Jag tror han gick i någon kurs.

Men den här veckan var det slut på trevligheten. Han kom inte bortifrån Tomaslundsskolan längre. Om det var där han gjorde sina ärenden. De sista tre dagarna kom han över parkeringsplatsen och lekplatsen där inga barn leker i kylan. Han var påverkad av något. Han skrek och skällde. Han skrek och skällde i sin lägenhet fast det inte var någon där.

När han kom i tisdags hejade Liselott som vanligt. 22-åringen svarade inte och gav henne en blick som om han hatade henne. Blicken var så obehaglig att hon gick in till sig.

22-åringen steg in i sin lägenhet och skällde på väggarna.

Liselott har bott på Kullgatan i över 20 år. Innan hon pensionerade sig arbetade hon som städare på ett slakteri i Sävsjö.

– Det var mycket att städa.

Hon drar upp axlarna när hon skrattar ett torrt skratt.

Så mycket har förändrats sedan dess.

– Man ska inte dra alla över en kam, säger hon. Men det har blivit för mycket invandring.

Åselotte är enhetschef för integration i Vetlanda

Enhetschef Åselotte Andersson går längs Storgatan och försöker formulera ett svar på min fråga, har invandringen inneburit en förlust eller en vinst för kommunen?

Det är naturligtvis ett oerhört grannlaga spörsmål.

Ska man räkna i pengar?

I så fall är svaret lätt: vinst. I alla fall under de två första åren då kommunen får ersättning från staten för den enskilde invandraren. Det är pengar som kommer alla kommunens invånare till godo, till exempel när skolan får mer pengar.

Man kan också ta med i beräkningen att de flesta flyktingarna är i produktiv ålder och bidrar till samhället, de behöver ingen startsträcka som barn och är ännu inte på slutsträckan som gamla.

Visst har det varit en del bekymmer. Men de har varit marginella. När trycket var som hårdast under flyktingkrisen 2015-16 inhyste kommunen flyktingar i en fritidsby med småstugor. Dit kom en man från någon annan förläggning, det fanns en kvinna som han ansåg var hans. Det gjorde inte kvinnan.

– Vi satte honom i en taxi och han kom inte tillbaka.

Åselotte Andersson stannar vid en övergångsställe och tänker efter.

– Jag har svårt att se att vi har förlorat på invandringen.

Sju personer skadades under attacken i Vetlanda.

Allt handlar om perspektiv. Det som är en vinst för helheten kan vara en förlust för individen. Och tvärtom.

Åselotte Andersson försöker längs promenaden att förklara flyktingpolitikens uppbyggnad och praktik för reportern som antecknar. Alla dessa termer och förkortningar! Alla dessa nya projekt! Stöd & Matchning. LÖK. Navet. Bosättningsanvisning. Etableringsplan.

Liselott Andersson försöker där hon står med soppåsarna i handen på Kullgatan formulera sin invändning mot invandringspolitiken.

– Vi har haft incidenter tidigare. Det blev bråk mellan ett par familjer. De hade knivar och kastade stenar på varandra. Jag tror det började med ett giftermål som ställdes in.

Tända ljus och blommor har placerats ut i Vetlanda.


Sju knivskurna män ligger på sjukhus.

Vad gick fel? Tilläts 22-åringen sväva i ovisshet om sin framtid för länge? Var byråkratin för långsam, tveksam? Var samhället för förlåtande när han dömdes för narkotikabrott?

Var 22-åringen i behov av psykvård som han inte fick?

Varför tilläts han loda omkring?

Under alla omständigheter är män som 22-åringen ett problem i avtagande. Flyktingarna blir allt färre. 2016 tog Vetlanda emot 290 flyktingar, förra året var de 26.

Åselotte Andersson tänker länge och noga när hon får frågan vad kommunen kan göra bättre.

– Vi kan alltid vara bättre på inkludering. Vi skulle kunna vara fler anställda i stadshuset som inte har traditionell svensk bakgrund. Men i det stora hela fungerar det hyggligt. Det går väldigt bra för många.


Shaima Al Hamed kunde inte sova när fick höra om dådet.

Shaima Al Hamed bor också granne med 22-åringen. Hon kunde inte sova när hon hörde vad han gjort. Hon vill inte bo kvar i området. Hon vill flytta ner till centrum.

Även Shaima är 22 år men hon är inte flykting. Hon kommer från Jordanien och har gift sig med en man i Vetlanda. Han arbetar på Skruf snusfabrik i Sävsjö.

– Men han snusar inte själv, säger Shaima.

Hon strålar av en glad energi. Hon har rosa mössa på huvudet och tjock jacka men inga vantar. På bara några månader har hon lärt sig så bra svenska att hon kan föra ett samtal. Jag studerar svenska på Komvux och sedan ska jag studera programmering på universitet, säger hon.

– Jag hoppas att han som gjorde detta aldrig kommer ut ur fängelset.

Vad är det bästa med Sverige?

– Allt är bra här, säger Shaima.

Hon bor granne med den häktade mannen.


Staden är full av poliser som ska återställa tryggheten. Men människorna är inte otrygga. Inte jämfört med Stockholms förorter. Där hade inte någon vågat tala och ge sitt namn.