Hej, förlåt att jag ringer

Det värsta som finns, det värsta jag vet, och jag är säker på att ni känner likadant, är att tvingas prata med människor som jag inte valt att springa på. 

Jag avskyr att prata i telefon. Jag avskyr att prata i telefon så till den milda grad att jag har börjat säga ”Förlåt att jag ringer” istället för ”hej” när jag ringer upp någon; eftersom jag tar för givet att alla har lika starka aversioner. 

Och då menar jag att själva situationen ”springa på någon man känner i affären” är som att bli uppringd utan någon som helst möjlighet att låta bli att svara. Ingen går heller på att jag sitter och äter middag och kan jag ringa senare? Bara ”Hallå, hur är läget?” följt av ingenstans att fly. 

Men den här smittsamma helveteskupan vi befinner oss i har gjort något med mig. Inte telefonen, jag behandlar fortfarande inkommande samtal som en hostloska från djupet av ett coronahål. Men de oväntade mötena, lite förbjudet umgänge som ingen restriktion rår på. Vi får inte planera att träffas, men vi kan råkas! En olycka händer så lätt, och plötsligt springer man på någon man jobbade med 2001, ett ex till en kompis eller en bekant till en förälder. Åh min mammas bankkontakt från när jag var liten! Jag börjar nästan gråta och sedan samtalar jag utan att känna mig tvingad. Jag finner ro och glädje i att samtala med en person som inte på något sätt finns i mitt liv men som förmodligen förlänger det en smula genom det mellanmänskliga lilla pratet vi ägnar oss åt precis vid kartonghyllan med sourcreme.

 

Jag brukade gå omvägar, råka få ett samtal, börja springa så att man kan ropa hej i farten, komma på att jag glömt något i grönsaksavdelningen. Om jag tvingas prata med honom så skriker jag rakt ut och sen går ryktet på stan att jag är sjuk i huvudet. Kan det vara värt, är värt. 

För en liten tid sedan fick jag syn på en av de äldre barnens lärare på Coop. Han stod och pratade med ett ungt par, gamla elever kanske, så jag tog ett varv jag inte behövde och kom tillbaka. Då stod de fortfarande kvar och störde läraren som det var min tur att irritera. Arg och förfördelad blängde jag bakom knäckebrödet. Förbittrad tänkte att nu får ni lämna honom, ni har lagt beslag på honom åtskilliga minuter, ni måste gå vidare i livet och på Coop, för nu vill jag uppta hans dyrbara tid med prat om svunna tider som han struntar i eftersom han är över sextio, har haft tvåtusen elever och bara vill komma hem någon himla gång. Stackarn har liksom bara kommit så långt som till bananerna. 

Äh, han får väl skylla sig själv att han är en så bra lärare att barnen blir tårögda när de pratar om honom. 

Jag blir tvungen att gå. Min chans att genomföra ett ovälkommet samtal har gått om intet. 

Jag kanske borde gå hem och ringa upp någon från förr och fråga vad de gör. Be om ursäkt först och sedan bara låta det komma. 

Följ ämnen i artikeln