En perfekt pinne

Femåringen har hittat en perfekt pinne. Den ser inte perfekt ut, mer som en helt vanlig pinne, krökt och sprucken, men man kan inte titta rakt på pinnen om man vill se värdet. Man måste titta på barnet som håller i den. Det är lite som med sedlar och konst, priset sätts någon annanstans. Och femåringen begriper fortfarande inte att flera huvuden måste enas om värdet innan saker blir värda någonting. Han är fortfarande fri och han bär sin perfekta pinne högt, som om det brann en liten olympisk eld i änden.

Det är vackert. Men samtidigt stiger någonting mörkt i honom.

– Jag gillar inte hur hon tittar på min pinne, viskar han.

Det dröjer några ögonblick innan jag noterar att vi nu går jämsides ett annat barn, på väg mot en annan förskola. Hon mäter hans pinne med blicken.

Femåringen vill byta trottoar. Vi byter trottoar. Vi byter till och med väg till förskolan. För säkerhets skull. Men oron har börjat ringa i honom. Pinnen är så perfekt att han inte vill ha den på förskolan. Bland alla små händer.

– Du får ta den, säger han.

Någon kvart senare sitter jag på bussen med en perfekt pinne i knät. Igen.

På kontoret undrar min chef över pinnen och jag säger att det är en perfekt pinne och då undrar han inte mer. Han berättar att hans tioåring fortfarande har ett helt lager av perfekta pinnar under trappan till huset där de bor.

– Han rör inte pinnarna längre men jag får inte slänga dem. Inte än. Det är lite känsligt, säger chefen och visar en bild som får mig att tänka på de medeltida kyrkornas vapenhus.

Jag vittjar mitt Instagramkonto. Det har bara gått någon halvtimme sedan jag satt på bussen och postade bilden på den perfekta pinnen men kommentarsfältet skummar redan av igenkänning. Det är tydligt att föräldraskapet i någon mån handlar om att bära en äventyrares sadelväskor genom världen.

Det är pinnar och kastanjer och höstlöv och stenar och rävkranium och ekollon och helt perfekt jord och ännu mer stenar och Josefin har en älgkäke i bakluckan som hon hoppas att barnen ska glömma bort innan jul (“för annars är risken att den målas och smyckas med paljetter och hamnar i julgranen”) men framför allt är det pinnar.

Det är något med pinnarna.

Kastanjerna förstår väl alla. De är ju så fina. Jag kan själv bli lite berusad av att de bara ligger där. Det är inte klokt egentligen, att de är gratis.

Men pinnarna?

Jag minns mina bästa pinnar och hur jag brukade ta på dem så jag borde väl förstå men jag ringer en vän. För säkerhets skull. Hon som är doktor i psykologi.

Hon berättar att nästan allt barn gör handlar om att öva upp olika förmågor – sortering, omsorg, byteshandel och så vidare – men att samlandet på till synes värdelösa saker kanske även kan knytas till något som inom beteendevetenskapen kallas “endowment effect”, vår benägenhet att börja värdera saker högre i samma stund som vi blir ägare till dem. 

I valet mellan en perfekt pinne och en älgkäke kanske jag väljer den perfekta pinnen – men om jag redan äger älgkäken och erbjuds en perfekt pinne i utbyte är sannolikheten lägre att jag ska välja den perfekta pinnen. Ett dåligt exempel kanske för vem skulle välja bort en perfekt pinne men det här är en vetenskapligt belagd mekanism som förresten förklarar en del oförnuftiga ekonomiska beslut som vi människor tar.

Barn har väl sällan någon affärsmodell i huvudet när de går på skattjakt men kanske händer någonting i samma stund som en liten hand sluts runt ett värdelöst föremål, att värdet liksom ökar när pinnen blir hans eller hennes.

Att den blir perfekt.

Det är i alla fall något med pinnarna.

Tidskriften Slate höll under sju år liv i en jultradition där ett knippe obesvarade frågor från året som gått sorterades fram ur redaktionens inkorg varpå läsarna fick rösta om vilken fråga redaktionen skulle göra en sista ansats att besvara. 2010 vann en ovanligt rak fråga: “Why do boys like sticks?” Varför gillar pojkar pinnar?

Den fick överlägset flest röster. Och då ska man veta att startfältet även innehöll frågan “skulle vi kunna spränga bort månen om vi verkligen bestämde oss för det?” (den kom trea).

Det där med månen hade nog varit enklare att svara på, det är ju bara fysik och bomber och nej, det är i praktiken omöjligt att spränga bort månen. Artikeln om pojkarna och pinnarna mest blev ett försiktigt trampande kring frågan om det verkligen kan styrkas att just pojkar (och andra unga handjur) är mer intresserade av pinnar än vad flickor är.

Det hade mitt inre barn kunnat svara på. För mig var de perfekta pinnarna nästan alltid vapen och att döma av min femårings ljudeffekter när han hanterar sin pinne har vår genuskalibrerade uppfostran havererat på den punkten.

Pinnen är nästan alltid ett vapen. Inte hela tiden, ibland är pinnen bara en förlängd arm att utforska världen med men någon gång under dagen kommer den att vara ett vapen. Eller någon sorts trollstav. Vilket väl bara är ett slags distansvapen.

Om du inte heter Gandalf.

Jag är knappast den enda som suttit framför “Sagan om ringen”-filmerna och ropat GÖR MAGI DÅ när det väller orcher över Minas Tiriths murar och Gandalf bara fäktas med sin pinne. I stället för att, säg, skjuta eld. De snälla har ju redan tusentals soldater med svärd och bågar men bara en trollkarl så VARFÖR SLÅSS TROLLKARLEN MED EN PINNE?

Samtidigt förstår jag honom. Ju.

Ibland vill man bara veva med sin perfekta pinne och höra det swooshiga ljudet.

Gandalf gillade att slåss med sin perfekta pinne.