Tiden har stannat – här är det mentala året 1992

Och plötsligt slår det mig att vi betalar dyra pengar för att åka på semester till ett ställe där allt är som det alltid varit, skriver Johanna Frändén.

I en bar i de franska Alperna har eftermiddag övergått i kväll och vi befinner oss således någonstans mellan after ski och nattklubb.

Dansgolvet fylls av glada britter, holländare och en och annan parisare. Eller vad vet jag förresten, men tjejen närmast mig ser ut som sinnebilden av en ung kvinna från den franska huvudstaden. Hon har svidat om efter dagen i backen, har en busig page, minimalt med smink runt ögonen, rött läppstift och kroppsmodell ”petite”. Hon bär en beige sidentopp mönstrad med körsbär och dansar som man dansar i Paris. Det vill säga lite diskret blasé, på inget sätt vulgärt. Hon är fruktansvärt fel här.

Coverbandet har gått av men deras version av ”Summer of 69” hänger kvar i luften, liksom ”Seven nation army”, som försatt besökarna i extas. Det är den nyaste låt de bränner av, det mest moderna jag överhuvudtaget hör under mina dagar i Alperna. Repertoaren är densamma som för tio år sedan, femton år sedan, tjugo? Those were the best days of my life.

Pints i plastglas töms i lokalen, skidkläderna är färgglada och rester av zinkpasta är kvar på läpparna. Vid ett bord sitter en kille ensam och ser lite mystisk ut, som om han inte riktigt är med i leken på fullaste allvar. Har han rentav en lite skeptisk blick på allt? För att vara tydlig: I alla andra sammanhang hade vi pratat om en utdaterad typ, en sorts millenniemänniska som tiden sprungit ifrån. Han bär en stickad påsig mössa, skägg, breda brallor och ett smycke som kanske är en snäcka i ett tygband om halsen. Men i den grälla polyesterstämningen där nederländska glosor flyger över baren blir han genast något spännande – vem blir förresten inte lite arty med ett gäng högljudda holländare som fond? Solbrännan på nedre halvan av ansiktet är ambitiös. Han är förmodligen säsongare och därmed väldigt hög lokal valuta. Han dricker en mexikansk flasköl med en citronskiva i, det här är inget ställe för ipor eller beska pale ales. På drinklistan finns ingen grogg som inte fanns när jag växte upp.

När Michael Jackson spelas spetsar jag öronen, ska någon protestera? Men eftersom året mentalt är 1992 – och stämningen universellt är ”inte så överkänslig” alternativt ”inte så PK” – älskar alla Michael förstås. Plötsligt kommer ett danståg från ena änden av lokalen, kvinnor i olika åldrar tågar i rad med händerna på varandras axlarna, till mäns och farbröders stora förtjusning. Så spontant! Tjejer alltså!

Och plötsligt slår det mig att vi betalar dyra pengar för att åka på semester till ett ställe där allt är som det alltid varit. Inga smaktrenden når till after ski-stället i Val d’Isère, ingen elektronisk musik får plats på spellistan. Det utklädda brittiska killgänget – det finns alltid minst ett sånt på varje alport – kan bröla helt ostört i sina peruker och lösbröst när de kryssar mellan pubarna på huvudgatan, i det där perfekta tillståndet av ölfylla som rör sig precis mellan spontana gruppkramar och slagsmål. Oooh, we’re halfway there, oooh, livin’ on a prayer.

Jag är precis lika glad som alla andra. Jag älskar ju den här miljön, den är så apolitisk och avslappnad att jag hade kunnat stanna i den i veckor. Kanske är det i själva verket det här som den nya tidens samhällsnostalgiker letar efter. I så fall finns svaret på samtidens uppslitande kulturkrig närmre än vi trott. I stället för identitetspolitik och brexit – en skidvecka i Alperna.


  • Sajten med det tydliga namnet Off Piste Bar har satt ihop sin lista över alla tiders bästa after ski-låtar, eller ”après ski” som engelsmännen av outgrundliga skäl gillar att kalla det. Här finns Proclaimers, AC/DC, Robbie Williams och – givetvis – Bon Jovi. Mycket nöje!