Mejla

Malin Wollin

Den poänglösa följetongen fortsätter

Publicerad:
Uppdaterad:
Kalmar FF firar SM-guldet i herrallsvenskan 2008.
Foto: NILS JAKOBSSON/BILDBYRÅN
Kalmar FF firar SM-guldet i herrallsvenskan 2008.

Först och främst vill jag be lite pliktoskyldigt om ursäkt. Jag är medveten om att det har varit väldigt mycket ”Malins betraktelser” den senaste tiden.

”Sitta och skriva hur du bjuder Linda Skugge på middag, är det journalistik!??? Då ska jag försöka sälja ett reportage om när jag gjorde kanelbullar till jobbet!!” skrev en upprörd man som heter Hans i ett mejl.

”Om du skriver lika bra som jag så kommer den bli publicerad”, svarade jag. 

Att jag har ätit middag med Linda Skugge är givetvis väldigt intressant. Men jag förstår, när man är kolumnist bör man blanda ner stora delar ”så här tycker jag” i sina texter. Men det är sommar, 103 grader i skuggan, jag har fem barn som vill mig en sak per ålder, det enda jag tycker just nu är att sommaren är lång, det mesta regnar inte bort. Förutom när vi hyrde en stuga på norra Öland, då regnade det hela tiden.

 

Jag lyssnade med ett fladdrande öra på podden When we were kings med Erik Niva och Håkan Andreasson. Fladdrande därför att jag fladdrade förbi köket fram och tillbaka där Joachim stod och bakade hamburgerbröd och lyssnade på avsnittet om Kalmar FF och hur de tog guld 2008.

Tre timmar rent töntguld om ett töntlag. Det var som Sagan om ringen men utan en ring och när allt är över vet man inte vem som vann, bara att jag förlorade.

Men det gjorde jag inte då, 2008. Först fick jag en bebis till och ett par veckor senare upplevde jag Kalmar FF:s första allsvenska guld sedan föreningen grundades.

”Nu pratar de om dig”, säger Joachim medan han strösslar sesamfrön på de gulpenslade bullarna.

Niva säger ”Det var ju ofta så Jocke Lantz kom att skildras; den nästan lite valhänta, perifera figuren som hunsades av en bitsk Wollin”

Och fortsätter:

”… konklusionen av det är att Jocke Lantz var så trygg i sig själv och i Kalmars omklädningsrum att det var ju helt fine, det berörde inte honom.”

 

Exakt.

Det var aldrig synd om Joachim.

Joachims väg genom livet och korridorer och omklädningsrum borde varit ett dovt smatter av ryggdunk.

Från den tre timmar långa berättelsen om Kalmar FF tar jag med mig detta:

Till alla kvinnor som hörs och syns mest i er heterosexuella uppgörelse: gratulerar till att ha valt en man som är stark nog att leva med det. Som är stolta över er.

Men om ni prompt ska ha polarisering och tvärsäkra åsikter och lite liv i luckan så är jag odelat och okritiskt positivt inställd till dödshjälp.

Sjukvården ska syssla med omsorg, och vad är omsorg om inte att ta hänsyn till livets allra sista önskemål?

En människas okränkbara rätt att själv välja när hon inte vill plågas längre.

Det är jag beredd att dö för.

Eller rättare uttryckt; det är jag beredd att låta någon annan döda mig för.


Jag skojar bara …

… det jag tar med mig från When we were kings är att Håkan säger ”Hon var jävligt talangfull också, vilket hon verkligen visade” och att Erik Niva svarar ”Hon är en oerhört begåvad skribent och person.”
Vi ses nästa vecka Bull-Hasse, då ska jag försöka lyfta blicken från det som är mig och mitt.
Men osvuret är bäst.

Av: Malin Wollin

Publicerad:

LÄS VIDARE