Nu skrivs historierna om resväskorna igen

Människor på flykt på Centralstationen i Lviv den 28 februari.

I krigets Europa kan äldre bidra med stabilitet.

Det hoppas jag.

Vi kan visa tro på människans förmåga att klara svårigheter.

Den ukrainske mannen som jag träffade i Auschwitz är kanske inte längre i livet. Vid skylten ”Arbeit macht frei” mötte jag honom. Det var 27 januari 2010, och det var fruktansvärt kallt.

Chefen för Auschwitzmuseet hade precis sagt till mig att de överlevande från Förintelsen är dyrbara människor. Det är deras personliga vittnesmål som kan få oss att förstå.

Under andra världskriget var Ukraina ockuperat av nazisterna. Fyra miljoner människor mördades, de flesta genom arkebusering.

Den här mannen, 80+, hade blivit skickad till Auschwitz som tonåring och överlevt. Han stod på museets lista över överlevande, och hade inbjudits till årsdagen av befrielsen.

Vi fick omedelbar kontakt, trots att min tolk bara kunde polska. Några ord hittade fram i språkförbistringen. Den gamle mannen hälsade mig välkommen om jag någon gång kom till Ukraina och plitade ner sin adress.

Ett långt namn på staden. Dnjepropetrovsk skrev han. Dnipro heter staden nu, och under dag fem av den ryska invasionen ljöd flyglarm i staden. Det varnades för luftangrepp.

 

I Sverige finns många 80- och 90-plussare med egna minnen av krig.

Riksdagsledamoten Barbro Westerholm, 88, skriver på Facebook:

”I morse, när jag vaknade till radion och fick höra om Rysslands invasion av Ukraina blev det flashback för mig, jag var sex år när andra världskriget bröt ut”.

Den judiska klasskamraten Evas föräldrar packade väskor för att kunna gömma sig om Hitler kom. 

I det museum som Auschwitz nu är finns en samling av tusentals väskor, som de som mördats där haft med sig.

Jag läser boken ”Vargatider” som handlar om Tyskland efter kriget. En tid med ofattbara 40 miljoner människor på väg hem, på flykt bort, eller fördrivna från sina hem, en värld där resväskan var det mest eftertraktade föremålet.

Nu skrivs historierna om resväskorna igen.

”De som tagit sig över från Ukraina kommer dragande på fullpackade resväskor, andra kånkar på tunga kassar”, skriver SvD i en rapport från gränsen till Polen.

 

Mellan Europas skiftande gränser vandrar människor med sina väskor. Min mamma gjorde det efter kriget när hon tvingades lämna sitt hemland. Sedan packade hon väskan igen när hon tilläts arbetskraftsinvandra till Sverige 1948.

Så tuffa de var och är, de där krigsgenerationerna som nu är 80, 90, 100 år - eller som precis har försvunnit ifrån oss.

Vi kan lära oss något av dem, om strävsamhet och okuvlighet.

Barbro Westerholm skriver om hur hennes mormor förmedlade trygghet till henne som barn, och talade om ”vad vi skulle göra om saker och ting blev värre. Att jag inte skulle vara rädd. Det som händer är illa men vi ska klara oss”.

”Keep calm and carry on” sa de i Storbritannien under andra världskriget. Håll dig lugn och fortsätt med det du vet är viktigt. Och se till att du äger en riktigt bra resväska.

 


Storbritanniens Elizabeth II, född 1926, är sinnebilden av en stabil äldre person i dagens värld. ”Drottningen har spelat huvudrollen bara genom att stå pall”, skriver Niklas Ekdal i Dagens Nyheter.
USA:s president Joe Biden, 79, har lång politisk erfarenhet för att kunna agera klokt. Donald Trump är bara fyra år yngre, men tanken på vad han kunnat ställa till på den posten skrämmer. 
Allt som jag förstår av den nuvarande situationen har jag lärt mig av Ukraina-födda Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj, 73, i hennes intervjubok ”Tiden second hand: slutet för den röda människan”.

Följ ämnen i artikeln