Julklapparna är få, billiga och så in i helvete tråkiga
Min intention denna vecka var att skriva en krönika där jag flätade samman vår utrikesminister Tobias Billströms uttalanden i turkisk media om ett eventuellt förbud mot flaggviftande med Uwe Wittstocks bok Februari 33.
Två saker kom tyvärr emellan.
1. Livet
2. Det faktum att jag inte läst Uwe Wittstocks bok Februari 33.
Synd, då krönikan hade blivit helt fantastisk.
Jag kan däremot bjuda på en snabb analys av Billström i allmänhet som jag grundar på en stark magkänsla: Han ser cool ut. Vilket är något jag påstått tidigare och därför känner mig tvungen att stå fast vid. Samt att han har en häpnadsväckande låg likability. På gränsen till att vara creepy, skulle säkert någon påstå.
Coolt på något sätt att i dessa tider av popularitetstävlingar, influencers och andra exempel sätta en sådan som högsta ansvarig för Sveriges diplomati. Riktigt, riktigt coolt faktiskt.
Himla coolt.
Nog om det.
I stället vill jag dela med mig av mina tankar om julklappar. Om att få julklappar för att vara mer exakt. Min teori om hur julklappar fungerar i relation till ens ålder ser ut så här:
Bebis: få tråkiga julklappar. Man har ju ingen glädje av dem, så man får mest dregelskydd.
Nödvändigt och praktiskt men tråkigt.
Barn fram till tonåren: många och bra men inte så dyra. Ett billigare legoset.
Barn i tonåren: något färre men det börjar dyra till sig. Kanske något med data?
Vuxna barn: ännu färre men också ännu dyrare. En märkesjacka?
Vuxen: en klapp men superdyr! Typ en kostym.
Kom ihåg att jag är bortskämd.
Vuxen i medelåldern: få och billiga och så in i helvete tråkiga. En plastpåse eller en bit av ett golv. Nu är jag ju en vuxen i medelåldern men jag har inte kommit upp i samma mognad som mina jämnåriga så därför brukar jag hamna i kategorin vuxen. Alltså: en men superdyr!
Varje år får jag av min mor ett par dyra manchesterbyxor, till exempel. Vilket jag uppskattar.
Och budgeterar med. Så när hon i år meddelade att jag och min flickvän skulle få dela på en julklapp blev jag orolig. För man kan väl inte dela på ett par manchesterbyxor?
Det betydde ju att jag alltså inte skulle få ett par manchesterbyxor. Vilket fick mig att undra vad i hela friden jag då skulle ha på underkroppen under 2023? Men jag glömde fort bort min oro över att frysa om benen under nästkommande år eftersom jag kom på att en present man delar på, den måste ju vara något helt sanslöst dyr!
För vad kan man dela på? Ja, inte byxor. Och inte heller en hatt va? Men en bil! En bil kan man dela på.
Man kan också dela på ett hus i Toscana. Har huset mer än två sovrum vilket i princip alla hus i Toscana har så kan man dela jättebra på det. Så ni förstår att jag hade höga förväntningar när vår gemensamma julklapp från mor skulle öppnas.
Det var en krislåda från Röda korset. Den bestod till hälften av värmeljus. Jag har kanske 300 värmeljus hemma. Försökte hitta något att bli glad över i lådan och fann till slut ett paket våtservetter för barnstjärtar. Som småbarnsförälder är de alltid till glädje. Wow, gud vad bra, sa jag! Vi har precis fått slut på sådana.
Men ni får inte använda dem nu, sa då min mor. Bara vid kris. Först när ryssen står vid dörren får ni ta fram dem.
Så nu har jag alltså till sist hamnat i kategorin vuxen i medelåldern när det kommer till att få julklappar och jag kan inte vänta på att ryssen ska komma så jag i alla fall får använda den.