Miljardärer sitter på halva Sveriges BNP

När jag var tio år blev jag – under kärnkraftsfolkomröstningen – kallad kommunistf*tta i skolan av två killar i min parallellklass. Tio år senare blev jag kallad borgarf*tta av en mycket högt uppsatt politiker från det parti som något år tidigare slutat kalla sig just kommunistiskt. Jag är inte kommunist, har aldrig varit (om man inte räknar att jag gått på maskerad i mina egna kläder och hävdat att jag var utklädd till Rosa Luxemburg). Men i övrigt stämmer epiteten ganska bra: uppvuxen i Djursholm och utrustad med alla tänkbara privilegier inklusive kvinnliga genitalier – c’est moi!

Förra veckan åkte jag Stockholms röda tunnelbanelinje tillsammans med Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets partiledare. Från Albyberget till Mörby Centrum och med hjälp av buss upp till Djursholms slott. Jonas och hans partikamrater gjorde resan för att uppmärksamma hur stora skillnaderna är mellan de rikaste och de fattigaste områdena i Sverige och jag fick följa med eftersom jag frågade och de sa ja.

Det är inte första gången tunnelbanesystemet utnyttjas för att belysa hur våra möjligheter till ett gott liv påverkas av var vi bor, eller, om man så vill av hur mycket pengar vi har och hur välutbildade vi är. Siffror som Karolinska institutets folkhälsoakademi publicerade inför det förra valet visar att livslängden vid tunnelbanestationen Mörby Centrum, där arbetslösheten är låg och inkomsterna är höga, ligger i topp med 83,7 år. Men ju längre bort man åker med tricken, desto lägre sjunker livslängden. Lägger man utbildning till ekvationen blir det ännu mer påtagligt. Skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad i Vårby och en högutbildad i Danderyd är 18 år.

Och nej. Jag är sannerligen inte vänsterpartist. Inte ens den intellektuella salongsvarianten som var så populär när jag växte upp. Jag är kapitalist, EU-vän och använder inte liberal som skällsord. Men jag anser att alla borde prata om ekonomiska orättvisor och diskutera vad vi ska göra för att få egendomsfördelningen – i Sverige och globalt – mer rättvis. För rättvist är det inte. Inte ens nästan. Börjar man granska siffror från exempelvis Oxfam som illustrerar hur mycket som kontrolleras av hur få kan vi konstatera att de åtta rikaste människorna i världen (de får plats i min nyinköpta hybridbil om en av dem är beredd att – bokstavligen och inte bara symboliskt – sitta i knät på någon annan) äger lika stora tillgångar som den fattigaste hälften av jordens befolkning. Va? undrar ni. Kan det verkligen stämma. Ja.

Och i Sverige då? Förra året publicerade Veckans affärer siffror som visar att på 20 år har antalet miljardärer i Sverige ökat med hela 400 procent. Tillsammans sitter de svenska miljardärerna på över 2 147 miljarder svenska kronor, det vill säga drygt hälften av Sveriges BNP. Siffror från Statistiska Centralbyrån visade att inkomstskillnaderna aldrig varit större – åtminstone inte sedan 1991 då SCB började mäta. Statistik från 2016 visar också att den rikaste tiondelen drar ifrån. Så är det.

Hälften av Sveriges BNP kontrolleras av 187 stycken svenska miljardärer. Den rikaste tiondelen svenskar har nästan lika mycket som den fattigaste halvan av befolkningen. Sug på de siffrorna medan jag lägger till att i Sverige har vi vare sig förmögenhetsskatt, fastighetsskatt eller arvsskatt. True story.

Vad ska göras åt detta? Den franske ekonomen Thomas Piketty förordar en progressiv global förmögenhetsskatt för att åstadkomma en omfördelning. Jag tror att han har rätt. Det här är – precis som med miljön – en fråga som måste lösas globalt. Men det är också en fråga som kräver att vissa länder går i bräschen för en lösning. Vill vi vara världens mest miljövänliga land? Ja. Men vill vi inte också återta vår roll som ett av världens mest jämlika länder? Inte bara vad gäller genus utan även vad gäller ekonomisk rättvisa?

Följ ämnen i artikeln