I massturismens tid är inte ens massmord på allvar
PEKING. När vi går ut från Peking Hotel visar jag fotografen Urban Andersson den låga muren där jag tog skydd under massakern natten mellan den tredje och fjärde juni 1989. Jag pekar på glasdörrarna där åtminstone en kula gick rakt in i lobbyn. Och däruppe, säger jag och pekar mot balkongerna, däruppe stod TD Allman från Vanity Fair när en kula nuddade halsen på honom och slog in i väggen bakom.
– Den ska jag plätera i guld, sa Allman när han visade den trasiga kulan.
Det var ett par dagar efter massakern och stan var öde och tyst i bedövad chock. Men det var fart på säkerhetspoliserna. De sökte på sjukhusen efter skottskadade demokratiaktivister, ingen skulle slippa undan.
På Peking Hotel satte poliserna upp lappar på fönstren. Förbjudet att titta ut löd texten. Vi hade roligt åt det när vi stod på Allmans balkong och såg bort mot Himmelska fridens torg som var ockuperat av stridsberedda soldater med automatkarbiner, stridsvagnar och pansarvagnar.
Å ena sidan den totalitära statens vettlösa våld. Å andra sidan den totalitära statens fantasilösa inkompetens.
Det är 29 år sedan, en annan värld. Nu går Urban och jag bort mot torget som är Kinas moraliska och politiska centrum. Bevakningen har alltid varit rigorös efter massakern men aldrig så sträng som nu.
På den röda muren mot Förbjudna staden sitter kameror med täta mellanrum.
På varenda lyktstolpe sitter fem till tio kameror. Poliser står på vakt. De är utrustade med vapen, sköldar och metallstänger med ringar längst ut. Ringen sluts runt halsen på fången som kan hållas på avstånd och hanteras med ryck i stången. Effektivt. Dessutom ytterst förnedrande.
Poliserna har brandsläckare, jag antar för att hindra eventuella självbrännare.
Skulle någon hinna tända eld på sig själv?
Jag tvivlar.
Jag har aldrig sett sådan massiv bevakning. För att alls komma fram till torget måste vi passera metallbågar. De med väskor får dem skannade. Alla måste svepa sina id-kort.
Om något händer kan polisen få tag i varenda person som befunnit sig på Himmelska fridens torg, som är världens största.
Efter massakern var det en del debatt om hur världen ska förhålla sig till en stat som massakrerar sina egna medborgare. Bojkott? Hur bojkottar man världens folkrikaste land? Om det var svårt 1989 är det omöjligt i dag.
Jag tror på handel och utbyte. Ju fler som reser till ett land som Kina desto bättre är det. I höstens skarpa solljus närmar jag mig torget. Därborta sköt sig soldaterna fram. Här trampade jag i blod. Där dånade pansarvagnarna fram, pansarvagn efter pansarvagn, tiotals – hundratals? Jag minns inte hur många jag räknade till där jag låg bakom muren.
Torget. Här ställde sig soldaterna i raka led, en perfekt kvadrat runt hela torget, en kvadrat av soldater med automatkarbiner i händerna och hjälmar som blänkte svagt i det matta skenet från stadens ljus.
Ingen kunde då föreställa sig att soldaterna och poliserna skulle bli turistattraktioner. De står i givakt och leende utlänningar och Pekingbor låter sig fotograferas bredvid dem. Även jag.
I massturismens tid är inget på allvar mer än den egna upplevelsen. En selfie. Le. Säg omelett. Polisernas ansikten är uttryckslösa.
Jag bryr mig inte om att gå ut på torget.