Mejla

Oisín Cantwell

Två nya mord och politikerna har annat för sig

KOLUMNISTER

Aizada flydde med sina barn från en våldsam man i Kirgizistan och hamnade i ett Tensta hon minns som fridfullt.

Hon vaknade i går kväll av skotten som tog två unga mäns liv nere i porten, klädde sig snabbt och sprang ner.

– Jag kände en av killarnas mamma, hon är min granne, hon stod där, hon var förtvivlad.

Nu, ett och ett halvt dygn senare, har den senaste uppgörelsen i gängkonflikternas Sverige halkat neråt på kvällstidningarnas sajter och Aizada är på väg hem från affären.

Hon har handlat ägg och diskmedel och stannar upp och pratar med mig en stund utanför huset.

En lokalvårdare, medelålders man, svabbar bort det sista av blodet på golvet. Någon har satt tejp för skotthålet i glasrutan i portdörren.

Ute på gatan står en låda med en varningstext, den innehåller råttgift.

Det regnar och en gråspräcklig bondkatt som säkert gör ett bättre jobb än fällorna från Anticimex springer förbi och rasslar in i en buske.

I en fönsternisch ligger en broschyr från Stockholm stad. "När du vill förändra ditt liv - stöd till ett liv utan kriminalitet".

Aizada vill flytta, hon är rädd för våldet.

Aizada vill flytta. Hon har försökt byta bort sin trea. Hon vill bo i ett lugnare område.

– Men det är svårt. Folk läser om alla skjutningar i förorterna. De vill inte bo här.

Allt var så mycket trivsammare då Aizada kom till Sverige. Då, i början på 2000-talet, skrev tidningarna sällan om gangstermord och sprängningar.

Det var lugnt, stillsamt, fridfullt.

Efter en tid på flyktingförläggning i Gällivare - "Malmberget var så annorlunda än mitt hemland! Så kallt, vackert och mörkt!" - hamnade hon och de två sönerna i Tensta.

– På den tiden var det bara att släppa ut barnen på gården. Det skulle jag aldrig våga i dag om de ännu var små.

Aizada är 53 år. Hon jobbade länge som köksbiträde, men är arbetslös sedan en tid. Det är även en av sönerna, som fortfarande bor hemma. Den andre sonen är trädgårdsmästare och har flyttat till Spånga.

Man har tejpat där kulan träffat fönstret i dörren.

En polispatrull dyker upp. Lokalvårdaren har upptäckt blodfläckar under mattan vid portdörren och slagit larm. Poliserna antecknar, undersöker, åker vidare.

Vi skriver den 17 augusti och i går kväll utökades sommarens dystra statistik över det dödliga skjutvapenvåldet med ytterligare två pinnar som representerar ytterligare några unga män som en gång var pojkar med drömmar om att bli fotbollsproffs eller brandmän eller vad de nu trodde sig ha för framtid.

2021 började ljusare än fjolåret, antalet gänguppgörelser såg ut att minska. Men de senaste månaderna har det tagit fart igen.

Under maj, juni och juli inträffade totalt 102 skjutningar. Motsvarande siffror för samma period i fjol var 95.

25 personer har dött. Lika många som fram tills sista juli 2020, något fler än 2019.

Det har pågått ganska länge nu, de blodiga konflikterna om knark och territorium. Siffrorna går upp, de går ner, men de viker inte nämnvärt åt något håll.

Ändå är det som att någonting har hänt. Det tar en stund innan jag kommer på vad.

Då, 2019, ryckte politiker ännu ut till de drabbade förorterna efter ännu ett våldsdåd och skakade händer och försäkrade livrädda invånare att de gjorde allt för att vända utvecklingen.

Jag minns ett dubbelmord i Sätra. Två unga män tvingades klä av sig i en källare innan de sköts ihjäl.

Inrikesminister Mikael Damberg var på plats nästa dag med ett koppel av medhjälpare och journalister i släptåg. Han var bekymrad, lyssnade på de boende och utlovade ytterligare någon straffskärpning.

Vad gör Damberg i dag? Enligt regeringens hemsida har han ett digitalt möte med de andra inrikesministrarna i EU i morgon.

Möjligen sitter han på sin kammare och förbereder sig. I Tensta är han i varje fall inte.

Det är å andra sidan ingen annan politiker heller. Kanske är de upptagna med att gräla om Afghanistan.

Har det gått så långt att inte ens oppositionen orkar väsnas om två brutala avrättningar?

Har dessa bestialiska brott blivit så mycket vardagsmat att det numera krävs ett polismord för att det offentliga samtalet ska ta intryck?

Var är moderaten Johan Forsell, som aldrig missar ett tillfälle att posta en selfie utanför en polisstation när någonting eländigt har hänt?

Kanske regnar det så mycket att frisyren skulle förstöras av en utflykt till Tensta.

Polisens pressnissar säger det de alltid säger. Intensivt utredningsarbete, ingen är ännu misstänkt.

Statistiken talar mot att mördaren kommer att få sitt straff. De här brotten är svårutredda.

I en fönsternisch ligger en broschyr från Stockholm stad. "När du vill förändra ditt liv - stöd till ett liv utan kriminalitet".

Några smågrabbar står ute på gatan och sparkar en fotboll mot fasaden. Tre tonårsflickor fnittrar över någonting i sina mobiler. En taxichaufför står lutad mot sin bil och röker.

I diset en bort bit på Järvafältet skymtar Kistas skrapor i glas med sina löften om ett annat liv och höga löner och tjänstepensioner.

Aizada säger att hon är dålig på att uttrycka sig på det nya språket. Det stämmer inte, hennes svenska är utmärkt, men ibland famlar hon efter orden.

– Skriv att vi är rädda. Rädda för våldet. Rädda för att bli bortglömda.

– Men du får inte skriva mitt namn.

Till saken hör att Aizada egentligen heter någonting annat.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

LÄS VIDARE

Polisen: ”Ser en våldstendens som är helt oacceptabel”

ÄMNEN I ARTIKELN

Mord

Stockholm

Tensta

Mikael Damberg