16-åringen sköts utanför Johannas dörr

Johanna har älskat att bo i Farsta Strand, närheten till naturen, lugnet, den låga hyran.

Men i går kväll trasade höga smällar sönder tryggheten och när hon kikade genom titthålet såg hon en ung kille, bara ett barn, ligga på golvet i trapphuset, han skrek av smärta och skräck och om hjälp.

– Jag vill ha civilkurage, men jag vågade inte gå ut, tänk om jag också blivit skjuten?

En sömnlös natt senare har det hunnit bli lunchtid och Johanna, bartender på en bowlinghall, är ute med Nancy, den adopterad irländska gatuhunden som har fått ett bättre liv med kärlek, mat i skålen och ett hem.

En ung man går förbi med en golfbag. Någon har ställt en stor säck gratistidningar mot väggen. En äldre dam passerar i ett tempo som anstår en människa som har arbetat klart och inte längre plågas av stress och krav och måsten.

Johanna blev vittne till skjutningen.

Det är sömnigt och folktomt och om det inte vore för de två rosorna som någon har lagt på uteplatsen och de 13 skotthålen i porten och det tejpade glaset i dörren hade allt varit som vanligt.

Men en man har mördats och en tonårspojke skadats allvarligt och det kommer ta tid innan livet blir sig självt igen för grannarna i ett trevåningshus från det 50-tal då framtiden ännu såg ljus ut och det moderna Farsta strand började ta form.

Johanna hade chattat med en kompis på messenger och gick ut med Nancy, gatuhunden, en Parson Russell.

Klockan var kvart i tio på kvällen och när hon lite senare kom hem igen smet en ung kille in genom porten precis innan den slog igen.

– Portkoden fungerar inte efter 21. Det krävs nyckel. Jag tyckte att det såg ut som att han stod och väntade på att någon skulle gå in eller ut.

Johanna är 35 år gammal. Hon har bott i sin etta, 30 kvadrat, i elva år. Hon fick den av bostadsförmedlingen. På den tiden fick unga människor gå före i kön.

– Tre och fem i hyra. Det passar mig perfekt. Då kan jag lägga pengarna på att ha kul i stället.

En bartender arbetar sena kvällar och nätter, men i går var Johanna ledig.

Hon tänkte inte så mycket på killen hon släppte in, han sa inget, hon hade just stängt sin dörr och låst då de höga smällarna plötsligt ekade i trappen.

– Jag tittade ut. Han låg där och skrek. Det var fruktansvärt.

Hon ringde 112. Och försökte lugna Nancy, som var livrädd. Hon tänkte på sin katt som hon tidigare på kvällen släppt ut.

– När jag tittade ut igen var det poliser överallt. Killen bars iväg på en bår.

Det påstås att han bor i huset. Att han var på väg hem från en fotbollsträning. Men Johanna har aldrig sett honom tidigare.

Här ska 16-åringen ha blivit skjuten.

Tids nog kommer bilden att klarna. Tids nog kommer vi att få veta om den mördade 43-åringen och den skadade 16-åringen har någon koppling till varandra. Tids nog får vi veta om det är något av alla dessa gängkrig som har skördat ännu ett dödsoffer.

– Jag är uppvuxen i Hallunda. Det var lugnt när jag var liten. Det var lugnt här i Farsta också fram tills för något år sedan.

I februari sköt någon rakt in i porten. Numera säljs knark öppet på torget. Johanna tycker att förändringen har gått fort.

Och i en parallell värld pågår det vanliga käbblet.

Johan Forsell, rättspolitisk talesperson för moderaterna, anklagar Morgan Johansson för att ”twitterkriga” i ett inlägg han snabbt tvingas radera, då han felaktigt hävdade att ett barn skjutits till döds i Farsta.

Justitieministern, vanligtvis synnerligen aktiv på twitter, håller sig som av en händelse långt borta från detta forum just i dag.

Och på kultursidorna rasar en imbecill debatt om Stockholm, alla är å ena sidan i luven på varandra och å andra sidan överens om att huvudstaden är bebodd av karriärister som yogar två gånger om dagen och som i vart fall någon gång har röstat på Fi.

De borde besöka Kyrkan i Farsta strand, inhyst i en gammal Konsumbutik, invigd 1997 av biskop Henrik Svenungsson.

Boende beskriver området som lugnt.

Klockan slår tolv, det är den första allmänna gudstjänsten sedan pandemins restriktioner släppte, 30-40 besökare, mest pensionärer. Ett annat Stockholm.

Prästen Gunnar Tingström predikar om skapelsen, några psalmer rivs av och sedan är det dags för mat, kålpudding tillagad av husmor Gunilla.

50 kronor kostar lunchen, en tredjedel av vad karriäristerna inne i city pröjsar.

Johanna står kvar ute på gatan. Hennes jacka är rejäl. Hösten har varit mild, men i dag nyper det i kinderna.

Hon vill inte ha sitt efternamn eller bild på sitt ansikte i tidningen. Det är inte svårt att förstå varför.

Nancy är färdigrastad. Dags att gå hem.

– Jag kan inte bo kvar. Det är så ledsamt, men jag måste flytta, säger hon.

Följ ämnen i artikeln