Mejla

Jan Guillou

Natoanhängarna vill döda all debatt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Mot de argument som Natohistorien erbjuder tvingades vi nu i Sverige placera den ryske diktatorn Putin i andra vågskålen.”
”Mot de argument som Natohistorien erbjuder tvingades vi nu i Sverige placera den ryske diktatorn Putin i andra vågskålen.”

KOLUMNISTER

Putins besinningslösa erövringskrig mot Ukraina välte den svenska Natodebatten över ända inom loppet av några dagar. Det är sant. Det fick också mig att flytta över från kolumnen nejsägare till kolumnen osäkra.

Huvudargumentet mot svenskt Natomedlemskap var, och är fortfarande, att Sverige då skulle förlora sin självständiga utrikespolitik och tvingas in i ledet bakom USA:s obestridliga ledarskap. Och USA:s meritlista när det gäller krig efter andra världskriget är minst sagt tvivelaktig, i vissa fall rent katastrofal.

Det drygt 20-åriga kriget i Afghanistan var ett Natokrig, under USA:s ledning. Det är såvitt jag vet enda gången något Natoland åberopat Natofördragets berömda artikel fem, ”en attack mot en är en attack mot alla”. USA ansåg sig angripet av Afghanistan, kanske inte riktigt men nästan, den 11 september 2001. I vart fall huserade Usama bin Ladin och hans terroristorganisation al-Qaida i Afghanistan.

Få Natomedlemmar ställde upp på detta solidaritetskrav, främst i ledet inte oväntat Storbritannien.

Sveriges uppställning i det kriget kan te sig både fjäskig och gåtfull. Förmodligen har det att göra med den storvulne Göran Perssons fåfänga ambition att, som han skröt, vara ”George” och ”Tony” med de stora grabbarna.

 

Hursomhelst blev Natokriget i Afghanistan en utdragen politisk och militär katastrof som ledde till ett oändligt mänskligt lidande.

Till detta kommer olusten att gå i militär allians med regimen i Turkiet som använder sin krigsmakt, Natos näst största, till att förtrycka sin egen befolkning och döda kurder utanför de egna gränserna.

Mot de argument som Natohistorien erbjuder tvingades vi nu i Sverige placera den ryske diktatorn Putin i andra vågskålen. Han torde ju inte ha anfallit Ukraina om landet varit medlem i Nato. Därför svängde den svenska opinionen så att det blev en majoritet för Natomedlemskap. Det är fullt begripligt. Frågan till vilket pris kvarstår dock.

Bland våra mest dogmatiska liberaler jublades det vid vår ansökan om Natomedlemskap. Expressens ledarsida meddelade triumferande att nu var det slut på den förhatliga svenska utrikespolitiken och ”antiamerikanismen”, nu ”gör man upp med de sista resterna av Olof Palmes arv” och ”allt det som vänstern sörjer denna vår är en källa till ogrumlad glädje” (15 maj).

Sen kom första räkningen. Från just förtryckarregimen i Turkiet. Envåldshärskaren Erdogan meddelade att han vägrade Sverige Natomedlemskap om vi inte uppfyllde vissa krav, efterhand preciserade till att exportera vapen till Turkiet och upphöra med allt stöd till kurder i såväl grannländerna som Turkiet.

 

Svårsmält kan tyckas. Men Expressens ledarsida reste sig fort från smällen och hävdade att Sveriges utrikespolitik ABSOLUT INTE påverkades av ett Natomedlemskap. Varefter man, något motsägelsefullt, i samma text (1 juni) föreslog att Sverige borde ”kompromissa” genom att minska stödet till förtryckta kurder och hävdade att det var ”rimligt att vi åtminstone tillåter export av defensiva vapen till landet” (Turkiet).

”Defensiva vapen”, så solidariskt, nästan tårfyllt gripande, eller? Det handlar om att mörda den egna befolkningen, en långdragen turkisk offensiv.

Så snabbt tvingades våra mest fanatiska Natoanhängare ge upp ”de sista resterna av Olof Palmes arv”.

Så vad ska dessa obotliga idealister ta till härnäst? Bakom vilken försvarsmur skall de nu förskansa sig i kampen för att vi militärt och utrikespolitiskt skall underordna oss?

 

Mitt tips är att de återupptar valserna om ”antiamerikanism” och den inte så lite oförskämda anklagelsen mot Natoskeptiker att vi (”vänstern”) i smyg står på Rysslands sida i kriget mot Ukraina. Expressens avgående kulturchef kom till exempel med det halsbrytande påståendet (1 maj) att ”vänstern kommer att splittras” i ställningstagandet till Putins krig i Ukraina. Den som skriver så är i bästa fall bara djupt okunnig. Ur vänsterperspektiv är Putins krig ett rent och klassiskt exempel på imperialism. Från vänster är det ställningstagandet lika självklart som okontroversiellt.

Liberalerna kan aldrig vinna den diskussionen. Återstår sista barrikaden: Natoskeptiker, det vill säga ”vänstern” i allmänhet, är bara anfäktade av det psykotiska tillståndet antiamerikanism. Därför gills inte vad som sägs från det hållet. Ungefär som att de som kritiserar Israels annektering av krigserövrade landområden eller förtryck på ockuperade områden är antisemiter och således lika otillräkneliga som antiamerikanerna.

Avsikten med sådan, den sista försvarsskansens desperata argumentation, är att döda all debatt och utropa seger på walk over.

Det blir också ett högt pris på vårt eventuella Natomedlemskap.


För övrigt anser jag att…

…när förre avslöjaren Janne Josefsson inspekterade 1 majdemonstrationerna i Göteborg fann han det han önskade. Inga ukrainska flaggor. ”Alltså stöder vänstern Putins krig”. Till skillnad från Expressens ledarskribenter kan han ursäkta sig med dumhet.

ANNONS

Barnen drabbas alltid värst - Ge en gåva till barnen i Ukraina nu.

Extern länk från UNICEF

Klicka här

Av: 

Jan Guillou

Publisert:

LÄS VIDARE

Erdogan: Sverige en säkerhetsrisk för Turkiet

ÄMNEN I ARTIKELN

Nato

Utrikespolitik

Ukraina