Ernstbergers advokat vill ha halv miljon för överklagan
En av advokaterna i Allra-målet kräver nästan en halv miljon kronor för överklagandet till Högsta domstolen.
Jag kommer att tänka på den optimistiska kostnadsräkningen under läsning av Riksrevisionens mycket kritiska granskning av pengaflödet till rättsliga biträden, en rapport som kom i förra veckan och som märkligt nog inte ledde till väsen i pressen.
Innan jag går vidare är det lika bra att nämna att den läsare kommer att bli besviken som hoppas på att mitt ärende är att veva mot advokater som tar hutlöst betalt och kör omkring i lyxbilar efter att ha fått någon knarkkung friad.
Försvararna är en av förutsättningarna för en fungerande rättstat och en ersättning i ett mål som kan se hög ut imponerar inte längre efter en närmare titt på arbetade timmar och alla kostnader i form av lokalhyra för advokatbyrån, lön till växeltelefonist och annat som ska täckas.
Med det sagt avslöjar Riksrevisionens granskning en hel del konstigheter i ersättningarna från domstolarna.
Revisorerna, ett normalt tämligen lågmält släkte, pratar om "allvarliga brister", vilket sannerligen inte är en överdrift.
Några siffror:
I fjol betalade staten ut 3,3 miljarder i ersättning till advokater och andra rättsliga biträden, vilket är nästan hälften av domstolarnas samlade utgifter.
Drygt 40 procent av de ärenden som kräver juridiskt ombud handlar om kriminalitet. Men endast 13 procent av dem ersätts enligt den speciella taxa som brottmål har.
Resten, alltså 87 procent, avgörs av vad de rättsliga biträdena yrkar och hur domstolarna hanterar kraven.
Här finns utrymme för godtycke, påståenden om antalet arbetade timmar och en och annan saltad räkning.
”Taxan överskrids påtagligt ofta för uppdrag som skulle kunna ersättas via taxan”, för att låna revisorernas lika trygga som tråkiga prosa.
En väsentlig omständighet i sammanhanget är att de enskilda tingsrätterna inte står för notan.
Det innebär att rådman som okejar ett yrkande inte har krav på sig att hålla budget och löper därför ingen större risk att få en arg chef på sig efter att ha visat generositet.
Några anonymiserade domare intervjuas i rapporten:
”Vi sitter på kranen till statskassan och det är inget som hejdar oss.”
”Om vi beviljar den yrkade ersättningen blir alla glada.”
”Denna fråga kommer sist på dagen och är inte så juridiskt viktig.”
Ja, så är det. Förhandlingen är äntligen över, klockan närmar sig 17, dags att gå hem, orka börja tjafsa om kostnadsräkningen.
Granskningen visar också att det finns brister i kontrollsystemet, som väsentligen består i att åklagaren i målet ombeds kommentera yrkandet. Dessutom kan JK, justitiekanslern, och Advokatsamfundet lägga sig i.
Riksrevisionen, en myndighet underställd riksdagen med uppdrag att se till att staten sköter sig i varje fall någotsånär, tycker att det här kan bli bättre. Jag misstänker att de har en poäng.
”Det är lätt att skriva på beslutet utan vidare eftertanke. Jag är övertygad om att det går iväg en massa pengar som advokaterna inte har rätt till på grund av detta”, säger en domare.
En rapport som denna innehåller givetvis inte hela sanningen. Och vissa påståenden går att invända mot. Som när revisorerna alarmistiskt utropar att utgifterna ökat med 26 procent de senaste åren.
Visst, men samtidigt har ju brottsligheten förändrats och domstolarna hanterar fler och fler stora och komplexa mål.
Och i förhållande till de ökade kostnaderna för Polisen är det trots allt småsmulor vi talar om.
Så vilka slutsatser finns att dra? Revisorerna sparkar regeringen i baken. Hela regelverket behöver ses över.
Kan brottmålstaxans område utökas? Hur ska den externa kontrollen bli bättre? Och måste verkligen nämndemän vara inblandade i besluten?
Ta intryck, justitieminister Morgan Johansson. Det verkar som att någonting behöver göras.
I min hand har jag en kostnadsräkning som inte på något sätt är representativ i något sammanhang och som bevis för pengarullning i bästa fall håller anekdotisk nivå.
Icke desto mindre är det en illustration över hur det kan se ut.
Yrkandet kommer från advokaten som försvarade Alexander Ernstberger, Allras vd som nyligen dömdes till sex års fängelse.
Ombudet fick nästan 2,9 miljoner för sin insats i tingsrätten och ytterligare drygt 900 000 för rundan i hovrätten.
Nu vill juristen att Högsta domstolen ska ta upp fallet. Han säger att han har lagt ner 245 timmar på sin överklagan och dessutom besökt Ernstberger tio gånger i häkte.
För detta arbete vill han ha 452 719 kronor. Det är anmärkningsvärt mycket pengar.