Ännu ett barn i rätten för mord
Ett barn sträcker fram sina händer mot vakterna och befrias från handbojorna.
Stockholms tingsrätt, sal 8, ännu ett av alla dessa mord, ännu en av alla dessa pojkar misstänkta för grövsta tänkbara brott.
Tidningarnas rubriker har larmat om avrättningen på Delta gym:
Skottlossning mitt på dagen i centrala Stockholm, trebarnspappan och ordningsvakten Fredrik Andersson träffades av en kula avsedd för en ledare inom Bandidos.
Åklagare Daniel Suneson, rutinerad, det här är inte hans första stora mål, talar med raspig röst och inleder med en pedagogisk resumé om en kedja av händelser och brott som han påstår hör ihop och som ledde fram till katastrofen.
Ett beslagtaget parti narkotika ledde till konflikt mellan två kriminella grupperingar, skott mot en av Bandidos lokaler, en man sköts ihjäl i närheten av den adressen, handgranat slängdes in på en krog på Södermalm.
Det är en vanlig dag i en tingsrätt i Sverige och en serie brott som för inte särskilt länge sedan hade avhandlats i någon av de största salarna med ett lämmeltåg av journalister i kö utanför.
Numera är detta vardagsmat, fem journalister på plats, ett nyhetsvärde som anses vara begränsat.
På andra sidan en glasvägg, sitter han, 17-åringen. Smal, blek, glasögon.
I en annan värld hade den misstänkte mördaren lika gärna kunnat vara en ung nörd vars brottslighet på sin höjd bestått av att blockera någon väg i protest mot en likgiltig vuxenvärld som gäspar åt klimatförändringarna.
Rådman Karin Moberg har beslutat, möjligen något överraskande, att avvisa advokat Anna Sjölunds krav på stängda dörrar, allmänhetens intresse väger tyngre än omsorgen av ynglingen.
Kanske är det fel att beskriva en 16-åring som ett barn, han hade ännu inte fyllt 17 då brottet begick, men inom detta område saknar juridiken nyanser, vi människor är ju omyndiga tills vi fyller 18 och blir vuxna.
Åklagare Sunesson trummar på, lägger fram sin indiciekedja.
Ett vapen som gick att knyta till mordet hittades i en lägenhet där även en påse med kläder med 17-åringens dna på återfanns.
Övervakningsfilmer har visat att den maskerade mördaren bar likadana kläder inne på gymmet.
Och apropå dna, ett munskydd med spår från såväl 17-åringen som Andersson har dykt upp och i flyktbilen hittades den misstänktes fingeravtryck.
Dessutom har mobilanalys visat att ynglingens telefon befanns sig i samma område som brottsplatsen vid tiden för mordet och sedan rörde sig på samma sätt som flyktbilen.
Han nekar, men jag skulle bli mycket förvånad om inte detta håller för fällande dom för mord.
Annat i detta mål är mer osäkert. Sammanlagt fyra personer är åtalade för olika former av inblandning i skjutningen.
Ta bara följande åtalspunkt:
Försök till mord, alternativt förberedelse till mord, alternativt försök till grovt olaga hot, alternativt förberedelse till grovt olaga hot.
Så där håller åklagare bara på då de är besvärande medvetna om att deras material är tunt.
17-åringen, ännu en av den organiserade brottslighetens barnsoldater, ser sig omkring, självsäker blick, välkammad, prydlig, stundom ett svagt leende.
Hur kan en så här pass ung människa hamna i en situation som denna?
Dömd till ungdomstjänst för att ha misshandlat en jämnårig pojke, förekommit i utredningar om grova brott, kontakter med ett kriminellt nätverk.
I långa förhör om mordet har svaren antingen gått ut på att han är oskyldig eller att han inte vill kommentera frågorna som ställs.
Han är inte ensam. I vår tid går det knappt en vecka utan nya rubriker om en väldigt ung människa som har dragits in i den grova kriminaliteten.
Bara de senaste dagarna har rubrikerna handlat om en 17-åring som häktas misstänkt för inblandning i ett mord i Skogås och en lika gammal pojke som anklagas för att ha planerat att döda flera personer i Sundsvall.
Jag vet inte hur vi ska hantera dessa ungdomar, men Moderaterna har en idé om ungdomsfängelser som framstår som ett rimligt alternativ.
Samhället, invånarna, behöver skyddas.
En paus kommer och går. Åskådarna, 16 personer på två rader, reser sig, går ut, kommer tillbaka.
En av dem är Rasmus Dahlstedt, god vän till en oskyldig man som förlorade sitt liv på ett gym den 30 mars i fjol.
– Jag är här för att försöka förstå.
På en filmduk på en vägg syns ett kalt och trist rum med ett gult skrivbord och bruna väggar som mest ser ut att vara en interiör i en spionfilm som utspelar sig i DDR under kalla kriget.
Någonstans bortom kamerans blickfång sitter Fredrik Anderssons fru och barn som tittar och lyssnar på rättegången.
De vill inte synas i bild.