I coronans Stockholm återuppstår Jesus redan före påskdagen
Det enda som saknades var att Jesus skulle återuppstå redan före påsk.
Nu menar givetvis inte Johanna Öhman att skriva om historien, men vad annat kan en kyrkoherde göra i coronans tid än att improvisera.
Det är så mycket som är märkligt i dessa dagar och i Sofia kyrka i Vita bergen i Stockholm pågår någonting unikt.
Aldrig tidigare har församlingen spelat in gudstjänster i förväg, men med en lag som sätter stopp för fler än 50 människor åt gången i kyrkan och många besökare i vad som på samtidens svenska heter riskgruppsålder måste det tänkas i nya och kreativa banor.
Helena Molin, ung filmare, riggar upp sin kamera och Johanna Öhman, blott den sjunde kyrkoherden någonsin i en församling som grundades 1917, kränger på sig sin vita prästkappa.
Det är måndag eftermiddag och hon håller sin gudstjänst som ska visas på påskdagen och på Nytorgets uteserveringar nedanför parken dricker de unga och friska och odödliga öl och vin och skrattar och njuter.
Och hur det nu än ligger till med Jesus död och återuppståndelse har prästen rätt i att bibelns berättelse om kvinnorna som på påskdagen besökte graven och fann den tom har någonting att säga oss i vår tid.
– De hade ju nästan gett upp hoppet, påpekar Öhman.
Med ett virus som skördar liv över hela världen och en ekonomi som krackelerar i alla länder är det onekligen lätt att dela deras pessimism.
Helena Molin vrider och vänder på kameran, letar bildvinklar, diakon Minna Johansson läser ur Matteusevangeliet, på två dagar ska fem gudstjänster spelas in.
De ska visas på församlingens Facebook-sida. Och naturligtvis behövs även musik.
Organist Erik Westerlind dirigerar en kvartett sångare. Koraler ur Johannespassionen av Johann Sebastian Bach. Molin har tagit på sig hörlurar och gör tecken när de ska börja.
Ett äldre par kommer in. Han är 87, hon 81. De berättar att de är katoliker, men protestanter tror ju på samma Gud och kyrkan är vacker och tyst och fridfull.
Nej, jag tänker inte avslöja vad de heter. Tidningar och tv är redan tillräckligt fulla av intervjuer i anklagande ton med äldre stockholmare som inte har vett att hålla sig hemma utan i stället njuter av våren i Kungsträdgården eller köper ål i Östermalmshallen.
Journalistiken har tagit över den dömande och moraliserande prästens roll och jag kommer på mig själv med att fundera på vad Strindberg hade tyckt om denna inkvisitoriska mediekår.
Frågan må låta långsökt, men vi befinner oss ju trots allt i Vita bergen.
I romanen Röda rummet kommer överklassdamerna Eugenie och revisorskan Homan hit för att idka välgörenhet och fostra den råa, obildade arbetarklassen som trängdes i de röda små stugor som i dag folk skulle offra en arm för att få bo i.
Jag skulle inte förvånas det minsta om Strindberg beskrivit samtidens jakt på pensionärer med samma träffsäkra elakhet som då det begav sig.
Johanna Öhman är färdig med sin gudstjänst. Jag frågar henne om kyrkans roll och funktion under coronan.
– En del kommer in och tänder ett ljus. Dessutom har vi öppnat en telefonlinje. Många är ensamma och oroliga. De har ångest.
Dagens nyhetssammanfattning blinkar till i mobilen. 591 döda totalt i Sverige, Finland skärper gränskontrollerna, Håkan Hellströms konserter kan ställas in.
En medelålders man sätter sig långt bak i den stora, vackra kyrkan, belägen på Vita bergens högsta punkt, 46 meter över havet, byggd under 1900-talets första årtionde, uppkallad efter Oscar II:s gemål, drottning Sofia.
Han har ingen lust att berätta vad han heter.
– Jag står varken till arbetsmarknadens eller pressens förfogande. Jag vill vara ifred.
Även så kan kyrkans roll beskrivas i ett land som kanske inte är fullt så sekulariserat som vi vill tro.