Politikerna tror inte att vi märker när de skriver om historien

Det får väl börja betraktas som en tradition när Kristdemokraterna ska lansera en ”ny sorts feminism”: Abortmotståndet finns alltid med på ett hörn.

Sarah Havneraas, som utsetts att leda arbetet denna gång, har, enligt DN:s granskning en lång historia av engagemang i grupper som Människovärde, sprungen ur tidigare Ja till livet, och dess ungdomsförbund Älska livet. (Varför antiabortrörelsen konsekvent väljer namn som låter som Kay Pollack-filmer kan vi diskutera nästa vecka).

Att vara politiker och mot abort är, i ett internationellt perspektiv, inte särskilt ovanligt. Kvinnokroppen är ett evigt slagfält i det kulturkrig som uppenbarligen måste vinnas av varje ny generation.

Kampen underlättas inte av att de politiska företrädarna i Sverige nästan alltid försöker motivera sina engagemang med mer eller mindre kreativa bortförklaringar. Havneraas har haft uppdrag i inte mindre än tre kända antiabortorganisationer för ”unga mammor”, för ”flickors rättigheter”, ”för funktionshindrade”. Kort sagt för allt utom för deras ställning i abortfrågan.

Det påminde lite om när Jimmie Åkesson gick med i de då vilt heilande Sverigedemokraterna i mitten på nittiotalet och tjugo år senare hävdade att han vid tidpunkten ”visste väldigt lite om partiet”.

Sarah Havneraas, KD.


Viljan att sopa igen inopportuna spår efter sig är dessvärre en genomgående trend inom rikspolitiken och ibland är lappkasten snabba.

Det hände sig för några år sedan att statsminister Stefan Löfven stod på Medborgarplatsen och deklarerade att hans Europa inte bygger murar. Det var mitt under den stora flyktinghösten 2015, dagar efter att bilden på den drunknade Alan Kurdi, 3, hade fått spridning i världen och statsministern sörjde ”honom och alla andra barn som dör på flykt och i krig”.

Två och en halv månad senare förklarade Stefan Löfven att Sverige behövde ”andrum”. Bredvid honom stod Miljöpartiets språkrör Åsa Romson och grät. Sedan dess har de europeiska murarna blivit allt högre och Socialdemokraternas retorik i flyktingfrågan allt hårdare.

Huruvida ett andrum verkligen var nödvändigt låter jag andra strida om, men det var uppenbarligen ett beslut som regeringspartierna var tvungna att fatta för att inte rasa i opinionen, som vid det här laget hade skiftat. Det krävdes ingen examen i politisk spelteori för att förstå varför.

Ulf Kristersson, M.

Ulf Kristersson tog nyligen ett nytt steg på otrampad mark när han i SVT menade att ”SD:s retorik förändrats en del de senaste åren” och att det numer är ett potentiellt samarbetsparti. Den påstådda förändringen har undgått alla utom Kristersson, men Sverigedemokraterna är, som bekant, Moderaternas biljett till regeringsbildning 2022 och något måste man ju säga för att inte framstå som en principlös maktmänniska. Antar jag att Kristersson tänker.

Jag undrar faktiskt varför. Jag kan inte vara den enda väljare som känner mig intellektuellt idiotförklarad av den här typen av återkommande historierevisionism.

Att kräva total transparens av de folkvalda är förstås utopiskt. Politik måste innehålla ett visst mått av strategi och jag är den första att applådera den som spelar sina kort snyggt. Men när 10 miljoner svenskar ser igenom ett taktikbyte, varför envisas så många politiker med att med svetten lackande i pannan fortsätta att spela teater? Tror de att vi saknar läsförmåga och internetuppkoppling, att vi köper premissen att krig plötsligt är fred bara de står på sig?

Ledande politikers krumbukter i avgörande frågor är inte bara ett problem för det egna partiet. Det ger intrycket av en politikerklass som underskattar väljarnas intelligens. Och vi andra tittar på, generas lite av pinsamheterna och undrar hur länge spektaklet ska pågå.