Det finns en strategi som fungerar
Hur kan vissa länder klara sig nästan helt från covid-smitta medan andra har sjukhusen fulla av svårt sjuka patienter?
Det finns en strategi som verkar fungera.
Tittar man i Johns Hopkins universitetets dagligen uppdaterade lista över länder med lägst respektive högst dödlighet i covid-19 så finns det ett väldigt tydligt mönster.
I topp ligger europeiska länder, latinamerikanska och USA.
Belgien toppar med 1 292,15 döda per miljon invånare. Därefter följer Peru, Spanien, Argentina, Brasilien, Storbritannien, Chile, Mexiko, Italien, Bolivia och USA som med sina 250 000 döda överlägset leder ligan för ett enskilt land med Brasilien som föga smickrande tvåa.
Båda av en händelse länder där presidenten hela tiden tonat ned riskerna med pandemin.
Sverige ligger också relativt högt med sina 605,22 döda per miljon invånare.
I bottenskiktet hittar vi länder på helt andra nivåer. Som Vietnam med 0,36 döda per miljon invånare, Thailand (0,86), Taiwan (1,34, från annan lista), Kina (3,79), Singapore (4,91), Sydkorea (9,59) och Japan (15,01).
Låg dödlighet innebär också mycket låg smittspridning.
Har dessa länder haft tur eller finns det något som skiljer dem från Europa och Latinamerika?
Till att börja med agerade de väldigt resolut så fort den nya sjukdomen blev känd. Några (inte alla) gjorde stenhårda lockdown (Kina i Wuhan där viruset först uppkom) medan alla utom Japan satte i gång med omfattande testning och smittspårning redan från start.
Spåra via appar
Länderna hade färsk erfarenhet av Sars, ett annat dödligt coronavirus, och insåg direkt den stora hälsofaran och vikten av social distansering.
De asiatiska länderna har också lång kunskap bland allmänheten i hur munskydd ska användas.
Den 20 januari i år rapporterade både Sydkorea och USA sitt första fall av covid-19. Men man bekämpade smittan på helt olika sätt och i dag ser läget väldigt annorlunda ut.
De asiatiska länderna har fortsatt vara extremt vaksamma. När ett fall med covid-19 dyker upp genomförs en omfattande testning av alla som personen varit i kontakt med. I Kina testar man hela bostadsområden och städer.
Via appar och mobilmaster kan man spåra även personer som är okända för den smittade och som man bara råkat stöta på i en butik eller liknande.
Den kanske största skillnaden i dag är hur resande från utlandet behandlas.
I nästan samtliga asiatiska länder jag räknat upp är det obligatoriskt med 14 dagars karantän för den som anländer från utlandet. Här talar vi inte om någon frivillig hemkarantän utan särskilda hotell eller boenden som myndigheterna har kontroll över och där resenären låses in, även om de exakta omständigheterna kan skilja sig åt. Tre gånger per dag knackar det på dörren och maten står utanför.
Alla anländande måste ta ett coronatest men även den som testar negativt måste sitta i tvångskarantän.
Importerad smitta
Låt oss tänka tanken om Sverige haft en liknande regim för de som återvände efter sportlovet i våras och för utländska medborgare som besökte Sverige. Är det inte sannolikt att smittan i så fall hade begränsats i väldigt stor utsträckning?
I februari i år fanns ingen inhemsk smitta i Sverige. All smitta som kom in i landet var importerad. Det första fallet var en resenär från Wuhan i Kina som själv sökte upp sjukvården.
Under februari och mars kom tiotusentals svenskar tillbaka från resor runtom i världen. Vissa bar på coronasmittan utan att veta om det och andra blev sjuka utan att veta i vad. Bortsett från en uppmaning från myndigheterna att vara uppmärksamma på symtom och i så fall testa sig så gjordes väldigt lite för att upptäcka dessa.
Man bad inte ens de som kom hem efter en utlandsresa att gå i frivillig karantän. De som inte uppvisade några symtom uppmanades tvärtom att gå till arbete och skola.
Det får vi betala priset för nu.
Till viss del formades den svenska strategin utifrån att vi inte hade tillräckligt med kapacitet för att testa alla som vi borde ha testat. Möjligen hade Sverige agerat annorlunda om testkapaciteten funnits men det är inte säkert.
Sträng regim
Många av de metoder som används i länder med låg smittspridning anses väldigt invasiva i västvärlden. Särskilt i ett läge när viss osäkerhet rådde om hur farligt coronaviruset var. Ordet frivillighet existerar inte.
Men ser man bara till effektiviteten så har de asiatiska ländernas stränga och disciplinerade regim fungerat fantastiskt bra.
Några andra länder som sticker ut är våra nordiska grannar som inte har Fjärran Österns låga smittspridning men extremt låga siffror jämfört med Sverige och övriga Europa. Hur de lyckats där Sverige misslyckats är fortfarande lite av ett mysterium även om en förklaring kan vara mer spridd samhällssmitta i Sverige på grund av sportlovsresandet och mer av tvingande åtgärder.