Sköts i benen när de lekte – drömmer ännu mardrömmar

Pappan efter dådet: ”Alla lovade hjälp, sen blev det tyst”

Linda Hjertén

Det var en varm sommarkväll när de två barnen, sex och sju år gamla, vådasköts i benen.

Snart har ett halvår gått. Men för familjen som drabbades har livet förändrats totalt. Nästan varje dag pratar de två barnen om det som hände.

– De drömmer mardrömmar och frågar mig om de dumma männen kommer tillbaka, säger pappan.

De har flyttat nu, lämnat lägenheten i Visättra i Flemingsberg söder om Stockholm.

Vare sig barnen eller deras föräldrar kände sig längre trygga efter skottlossningen den 17 juli i år.

– Barnen vågade knappt gå ut efteråt, de som innan tyckt mycket om att leka på lekplatsen i området vill nu inte ens vara själva i ett rum i lägenheten. Och jag och min fru kände oss också väldigt otrygga. Varje gång vi gick förbi platsen påmindes vi om det som hänt, säger barnens pappa.

Trodde det var en lek

Det var när det kriminella Flemingsbergsnätverket började skjuta mot varandra som barnen hamnade i skottlinjen. De var på väg med sin pappa för att leka den där sommarkvällen.

När de gick över en gångbro såg de en grupp ungdomar tjafsa med varandra. Pappan trodde först det var ett skojbråk men då fick sonen syn på en pistol.

– Pappa varför har han en pistol, frågade han mig, säger pappan.

I samma sekund började skotten vina.

– Jag hörde först min son gråta. Jag såg ner och såg att det blödde från hans ben. Sen började även min dotter att gråta. Jag såg att även hon var skjuten. Jag såg två hål i hennes byxor, säger barnens pappa.

”Jag bara sprang”

Han tog ett barn under varje arm och sprang så fort han kunde. Han hade ingen aning om gärningsmännen skulle skjuta igen. Pappan minns inte mycket av vägen hem annat än barnens gråt och blodet som rann från deras ben.

Situationen var så overklig.

Hans två små barn som skulle leka en sommarkväll – skjutna.

– Jag har innan detta aldrig pratat med en polis, jag har aldrig haft kontakt med en advokat, jag har bara jobbat och betalat skatt hela livet. Jag vet inte hur den kriminella världen fungerar. Jag blev rädd och bara sprang med barnen, säger pappan.

När de kom hem till lägenheten där barnens mamma och lillasyster väntade såg både pappan och mamman att båda barnen blivit skjutna.

Han visar bilder på barnens skador.

Bilden av ett kulhål genom vaden på ett barn. Bilden av ett annat blodigt barnben.

Flickan och pojken fick opereras och tillbringa flera dagar på sjukhus. I dag är skadorna läkta, bara ärren är kvar, men för familjen har livet förändrats.

Studsade mot gångbron

– Mina barn drömmer mycket mardrömmar nu. De har börjat kissa på sig om nätterna, något de inte gjort på länge. När en ballong smäller blir de rädda. De frågar mig ofta; pappa varför var de så dumma? Det är svårt att svara dem, jag kan faktiskt inte förstå varför det här hände, varför detta händer i Sverige.

Kulorna som studsade mot gångbron och träffade barnen kunde lika väl ha träffat i deras bröstkorg, eller huvud. Det är en tanke han har svårt att släppa, säger han.

– Det här kommer vi nog aldrig komma över.

Pappan vågar inte ha sitt eller familjens namn i tidningen.

Från början satt nio personer frihetsberövade i ärendet.
Åtal har nu väckts mot totalt fyra personer, varav en man i 25-årsåldern som misstänks för skottet som träffade barnen.

”Alla lovade hjälp”

Direkt efter skottlossningen blev debatten het. Nu sköts till och med barn i Sverige. Barn som var på väg hem från en lekplats, i ett område där de ska växa upp i trygghet. Hur var det möjligt, undrade många?

Men när medieintresset bedarrat stod familjen plötsligt ensamma kvar. Pappan, som sprang med barnen under sina armar fick muskelskador efter händelsen, något han fortfarande går i fysioterapi för.

– Alla lovade hjälp, sen blev det tyst. Det vi har erbjudits är samtal. Samtal är inte det vi behöver nu, det vi behöver är konkret stöd och ersättning för det vi varit med om, säger han.

Glömmer aldrig

Barnen går i skolan nu. De frågar nästan varje dag om det som hände men pappan hoppas att de är så små att de ska glömma det som hänt.

Han och hans hustru kommer dock aldrig att glömma.

– Jag förstår inte hur det här kan hända i Sverige. Varför är det så farligt här? Kan någon förklara hur det kunnat gå så långt. Jag hoppas att inga fler barn ska behöva råka ut för det mina barn drabbades av.