”Jag blev utsatt för ett övergrepp”

Agneta Sjödin om kampen för bättre självkänsla

När Agneta Sjödin först lärde känna Per Alkebäck på gymnasiet tänkte hon:

– Han är skitsnygg, tuff, spännande och bara wow!

Det tänker hon fortfarande. I dag sisådär 20 år senare är de gifta. Vägen dit har blivit en roman.

Agneta Sjödins romandebut heter ”En kvinnas resa”. Boken är delvis självbiografisk. Maria, huvudpersonen, är Agnetas alter ego. Den yttre handlingen utgörs av hennes katolska pilgrimsvandring från Saint Jean Pied de Port i Frankrike till Santiago de Compostela i Spanien. 80 mil till fots. Den inre handlingen kretsar kring hennes – ofta problematiska – sökande efter kärlek.

Redan i unga år har Maria blivit våldtagen och det baseras på en verklig händelse.

– Jag blev utsatt för ett övergrepp. En händelse som jag förträngde, säger Agneta. Jag ville ha med det eftersom jag tror att det är vanligt bland unga tjejer, att man dricker alldeles för mycket och hamnar i situationer som man inte vill hamna i. Man vill verkligen inte ha sex. Men man är full och tappar kontrollen eller tror att man måste fullfölja vad man påbörjat?

Han styr hennes liv

Agneta tar även upp en relation där Maria blir psykiskt och fysiskt misshandlad.

– Det är samma sak där. Jag tror att det är ett vanligt problem. Jag känner många kvinnor som varit i relationer med våldsamma män, ofta händer det i unga år, innan man hittat sig själv.

Förhållandet beskrivs som ett slags fascistdiktatur i miniatyr.

Han bestämmer hur hon ska klä sig.

Han bestämmer om hon får åka och hälsa på sina föräldrar.

Sparkar och slag

Och han slår: ”Först en knytnäve, så att hon flög över halva rummet. Allt gick så snabbt. Hon låg på golvet och försökte förstå vad som hänt när Henrik kom fram och sparkade henne.”

– Jag hade en störd relation till en man, säger Agneta. Jag lät honom styra mig. Det är lätt att hamna i situationer där man tror att man är knäpp. Det räcker med att du upprepade gånger får höra: ”Har du IQ noll, eller?” Till slut tror man att det är en själv det är fel på.

Det är lätt att hamna i ett sånt förhållande, men det är också sant att de allra flesta inte gör det.

Slav under beroendet

Agneta säger att hon lidit av dålig självkänsla.

– Har du dålig självkänsla kan du råka ut för vad som helst.

Även de mera normala relationer som tas upp i boken bottnar i dålig självkänsla. Maria behöver kicken från kärlek och passion som en alkoholist behöver flaskan. Skuggsidan av hennes bekräftelsebehov är kontrollbegär, svartsjuka, otrohet. Känslor och handlingar Agneta känner igen från sitt eget liv.

– Absolut. Jag har varit otrogen. Ibland är man offer, ibland förövare. Därför har jag svårt för att döma. Det gäller att jobba med sig själv och försöka bli en bättre människa.

Det är den kampen som utkämpas under den 80 mil långa pilgrimsvandringen. Den självkänsla som tidigare saknats hos Maria växer i takt med insikterna. Och hon ser ljuset i tunneln, en sund kärleksrelation. Den man hon har i tankarna är en gammal ungdomsflamma: Mikael. Som i verkligheten heter Per Alkebäck. Boken är också tillägnad honom.

– Jag tänkte inte på honom när jag vandrade, men det är ju en roman, och jag tyckte att det var snyggt att lägga in det. Det gav mig en bra avslutning. I stället för att Maria bara skulle komma hem igen och vara ensam.

Gymnasiekärlek

Däremot är det sant att Agneta till och från tänkt på Per under åren. Han var gymnasiekärleken hon inte kunde glömma.

– Han kom till gymnasiet i Hudiksvall i tonåren. Alla tjejer var intresserade. Nya killen i stan: skitsnygg, tuff, spännande och bara wow! Jag var kär och vi sågs några gånger – utan att bli ihop på riktigt. Men det blev grunden till en vänskap. Nånting fanns kvar. Även när jag kom till Stockholm. Jag var alltid tokkär i honom. Tills jag släppte det, men inte alldeles helt?

När Agneta 2005 gav ut intervjuboken ”Vändpunkter” bjöd hon in Per till releasefesten.

Morgonbad och bandy

– Sen käkade vi lunch och sågs några gånger. Det skedde ganska sansat. Vi ville ha koll på varandra, vilka vi var och så.

I dag är de gifta och bor i villa med sjötomt i Nacka strax utanför Stockholm.

– Vi bor vid Järla sjö. Jag kan morgonbada. Nu på vintern plogar vi isen och kör bandy. Jag blir bara bättre och bättre på att åka skridskor. Det är mycket vacker natur runt omkring. Men en del dagar längtar jag bara efter en vindsvåning på Manhattan, att aldrig mer klippa en gräsmatta.

På tal om Manhattan. Det var där, närmare bestämt i Central Park, Agneta gifte sig.

– Det skulle egentligen skett i Hudiksvall där jag är uppvuxen. Men just den kyrkan jag ville ha, Jakobskyrkan,var stängd på grund av renovering.

”Jag är inte med barn”

Per har två barn sedan tidigare, Agneta har Maja, 9,

tillsammans med Niklas Strömstedt, och det verkar räcka med det.

– Jag är inte med barn och? jag vet inte, men som jag känner det nu, Maja är självgående och jag njuter av att ha tid för mig själv och allt det skulle förändras av en bebis. Jag fyller 40 också (20 juli), jag menar, det är inte för sent, jag kanske har fem år på mig, men jag är nog lite för bekväm.

Agneta säger på en direktfråga att hon aldrig hade kunnat skriva sin roman om hon haft ett litet barn att tänka på.

Och eftersom hon redan ligger i startgroparna till att skriva en ny roman, hon har handlingen klar för sig, kan man tippa att hon inte tänker bli gravid i morgon.

Drömmen är att skriva

Allt Agneta säger tyder på att hon, om det vore ekonomiskt möjligt, i stort sett helt och hållet skulle vända tv-karriären ryggen och ägna all sin tid åt skrivandet. Gärna med bas i ett annat land.

– Det är drömmen.

Tills vidare har hon klarat av debuten. Hon räknar inte med något jubel från kultursidor eller de fina salongerna, men det är heller inte för dem som hon skriver.

– Jag vänder mig i första hand till kvinnor. Jag skriver till mina medsystrar. Jag vill hjälpa genom att dela med mig av mina erfarenheter. Det är målsättningen.

Avslöjar allt i ny bok

Tore S Börjesson (tore.borjesson@aftonbladet.se)