”Jag har aldrig haft nära vänner – är det kört nu?”

Relationsexperten svarar på läsarnas frågor

Lina Lindkvist

Varje dag fylls mina flöden av härliga kompisgäng, bästa bästisar och lyckade vänskapsrelationer. Rena rama Friends-avsnitten ibland, vuxna vänner sover över hos varandra och delar varenda sekund av livet. Det gör mig lika ledsen varje gång, varje dag sörjer jag att jag aldrig haft det där. Jag är så avundsjuk på er som har det!

Minns redan som liten hur svindlande tanken var, tänk om man skulle ha någon att kunna ”prata om allt” med. Jag har aldrig stått någon så nära.

Jag tror, nu i vuxen ålder när jag börjat tänka på det här ännu mer, att jag nog alltid haft en gräns där jag inte släppt in någon, alltid tänkt på hur jag uppfattas och aldrig någonsin vågat säga ”allt” till någon. Varit mån om bilden av mig själv liksom, inte vågat visa det som finns bakom.

Är nu 33, singel och har aldrig haft något seriöst förhållande eller känslomässig relation. Har massor av kul jobbarkompisar och ytliga vänner men ingen jag pratar om ”riktiga” saker med. Är det kört för mig?

/Ensam tjej

LINA SVARAR:

Hej! Och nej, det är klart det inte är kört för dig, det väntar dig sannolikt en rad lyckliga potentiella vänner och kärlekar om och när du börjar våga släppa in dem.

För det låter som att du tänker att det hör ihop, att du inte haft något längre förhållande och att du inte vågar släppa någon nära inpå, och det ligger sannolikt en hel del i det. Om vi systematiskt undviker svåra känslor eller inte vågar öppna oss blir det ofta svårt att leva i en längre relation, eller att ha nära vänskapsrelationer.

Förmodligen lämnar vi den självmant när det blir ”för seriöst” – eller så blir vi lämnade för att vi är oförmögna att dela med oss känslomässigt (vilket i de fallen förstås ytterligare bekräftar våra misstankar – ”det är ingen idé att släppa in någon, man blir ändå bara lämnad”).

Och det är verkligen inte ditt fel, det är vanligt att känna och ha det så här och det har ofta sina rötter i det egna bagaget, tidigare erfarenheter och invanda mönster. Men att jobba med de känslorna är viktigt, om du vill våga leva i en nära relation. Kanske kan du söka stöd hos en psykolog eller psykoterapeut kring just det?

Att försöka förstå sig själv och sina mönster utifrån ett anknytningsperspektiv är både hjälpsamt och stärkande.

Sedan måste jag, säkert överflödigt, påpeka att allt vi ser i våra flöden inte är verklighet, långt därifrån. Så mycket döljer sig bakom fasaderna, så mycket vi inte får se – och ensamhetskänslor överlag är så utbrett och vanligt och mänskligt, du är inte ensam i det. Kom ihåg att många känner som du!

Och till sist, ta hand om dig själv, uppmärksamma ditt värde. Påminn dig om dina styrkor och tillgångar, fundera över vem du vill ha i ditt liv snarare än över vem som skulle kunna tänka sig dig i sitt. Du kommer hitta ditt gäng, våga lita på det och släpp in dem!

Har du en egen fråga? Mejla Lina här!