”Jag gifte mig med en främling”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-05-26

Laleh kom till Sverige från Iran – men ångrade sig när hon träffade sin man på Arlanda

”Jag blev så glad när jag tog studenten med toppbetyg – jag såg fram emot att kunna plugga på universitetet. Men just som terminen hade börjat fick jag ett brev där det stod: Du är inte välkommen att studera här längre eftersom du inte är tillräckligt religiös. Jag protesterade, men fick då som svar:

Var glad att du fortfarande är fri, vi kan ändra oss!

Året var 1984 och Iran hade på bara några år förvandlats till en fundamentalistisk islamsk republik och landet låg i krig med Irak. Eftersom jag förbjöds att studera, började jag i stället undervisa små barn.

En av mina elevers morbröder hade flytt till Sverige och han sökte en iransk tjej att gifta sig med. En dag friade hans syster (min elevs mamma) till mig å hans vägnar.

I min kultur förekommer det att man först gifter sig och sedan skapar kärlek. Därför var ett sådant här frieri inget främmande för mig. Jag trodde faktiskt att det gick att lära sig att älska någon. Och när jag fick se en bild på killen och tyckte att han såg okej ut tänkte jag: Jag gör det – jag tackar ja!

Det faktum att han bodde i Sverige – ett fritt land – lockade mig. Där skulle jag kunna få leva som jag ville och uttrycka mina åsikter.

Jag var nitton år och ambitiös och ville inget annat än att komma bort från kriget och det hårt kontrollerade iranska samhället.

Samtidigt var jag livrädd för att jag inte skulle kunna älska den här mannen. Han kunde inte resa till Iran, eftersom han hade flytt härifrån. Så jag fick gifta mig med honom genom hans bror, som hade fått en fullmakt.

Under själva bröllopsakten stod jag i vit brudklänning bredvid brodern och i min hand höll jag ett foto på min riktiga man. Det kändes så overkligt och skrämmande att inte veta vem han var. Jag frågade mina släktingar vad jag skulle göra om det visade sig att jag inte tyckte om honom. Det enda du kan göra är att försöka, svarade de då.

När jag kom till Arlanda blev jag gripen eftersom jag inte hade något visum. Polisen trodde inte på mig när jag berättade att jag hade gift mig med någon jag inte kände, jag var nära att bli utvisad. Men så snart jag beskrev min situation i Iran ändrade de sig och det dröjde inte lång tid innan jag fick asyl.

När jag blev utsläppt och mötte min man för första gången blev allt nattsvart. Hjälp! Vad har jag gjort? tänkte jag. Det fanns ingenting mellan oss. Det märkte jag i samma sekund som jag såg honom. Jag grät hejdlöst. Det fanns ingen utväg, jag hade ju redan gift mig med honom. Vi åkte till hans lilla lägenhet i Falun. I det här okända samhället, där jag inte kände någon, skulle jag nu bo med en man som jag inte gillade. Jag kände mig ensammast i världen.

Min man tyckte jättemycket om mig. Och visst var han också snäll på sitt sätt, och han gjorde mig aldrig illa. Men vi var så olika som personer. Det visade sig att han var arbetslös, vilket han hade undanhållit för mig. Han försökte plugga, men fick inga bra resultat. Han tog inte initiativ till något.

Jag, däremot, var energisk, ville mer.

Här var vi nu i möjligheternas land – och han ville inte ta för sig. För mig, som blivit utslängd från universitetet i Iran, var detta obegripligt. Min man och jag var som olja och vatten. Det var omöjligt för oss att förenas, hur mycket vi än försökte.

Det var väldigt svårt att ha ett fungerande samliv, eftersom jag inte alls var attraherad av honom. Som tur var skötte naturen sig själv – och det blev inga barn.

Jag förstod nu att jag hade varit naiv, det gick inte att skapa kärlek bara så där. Det krävs attraktion för att kunna bli kär, och den attraktionen gick inte att frambringa hur mycket jag än ansträngde mig. Jag funderade på att ta ut skilsmässa, men ville inte vara illojal. Tänkte att jag måste ge vårt äktenskap en ärlig chans.

Om dagarna försökte jag därför hålla skenet uppe. På nätterna brast det och jag grät mig till sömns. Jag var så olycklig. Längtade hem. Hem till mina föräldrar, mina älskade syskon och mina syskonbarn.

Jag bedövade smärtan genom att studera och jobba. Lät mig uppslukas av det svenska språket och efter fyra månader behärskade jag svenska så bra att jag kunde börja studera till tolk. Efter ytterligare fyra månader fick jag ta hand om persiska barn på en förskola och lära dem svenska.

Efter två år var jag sprickfärdig, stod inte ut en dag till. ’Nu vill jag skiljas’, sa jag till min man. Jag sa åt honom att han förtjänade att leva med någon som älskade honom. Han blev jätteledsen. Det gjorde så ont att se honom så bedrövad. När den ena vill och den andra inte vill, blir det så svårt.

Jag tog mina kläder och gav mig iväg. Allt annat lämnade jag kvar. Jag hade fått tag på en etta och en socialsekreterare, vid namn Kerstin, lånade mig några möbler. Kerstin var, och är, som en mamma för mig. Utan henne vet jag inte hur jag hade mått i dag. Hon och hennes familj tog mig till sig som sitt eget barn. Det betydde mycket för mig, för jag var ju helt ensam i Sverige; nyskild och med familjen i ett annat land. Jag kunde inte åka och hälsa på i Iran, då skulle jag nog aldrig få resa därifrån.

Jag startade en tolkbyrå och föreläste mycket om situationen i mitt hemland. Efter ett tag träffade jag en ny man, som också var iranier. Vi blev blixtförälskade och mitt liv började kännas meningsfullt.

Eftersom jag hade varit så olycklig i mitt tidigare förhållande var jag nu extremt törstig efter kärlek. Vi gifte oss efter ett år och jag blev snabbt gravid. Tyvärr fungerade vårt äktenskap inte alls och när vår son var åtta månader skilde vi oss.

Livet har inte alltid varit så snällt mot mig.

1997, då jag var 31 år, var jag med om en svår bilolycka. Kraschen var så allvarlig att jag var tvungen att lära mig att gå på nytt.

Medan jag kämpade för att komma på fötter träffade jag en ny man, sju år efter att mitt förra förhållande hade tagit slut. Vi behandlade varandra med ömhet och den här gången hamnade jag inte i någon beroendesituation. Tillsammans har vi två söner.

Genom åren har jag äntligen insett vad kärlek är: något som kräver respekt och frihet och bara kan växa under lika villkor.

Jag brukar säga till de unga tjejer som jag möter att ingen kan göra dig lycklig förutom du själv – en partner kan bara komplettera dig. Jag vet av erfarenhet.”

Arrangerade äktenskap inte detsamma som tvångsgifte

● Vad är egentligen ett arrangerat äktenskap? Vi frågade Rassol Awla, från nätverket Män mot hedersförtryck.?

— Ofta är det föräldrarna eller andra släktingar som har utsett två personer att bli makar. De som ska gifta sig har många gånger bara träffats ett fåtal gånger, ibland inte alls, före gifter­målet. Äktenskapet är dock frivilligt.

● Vad är skillnaden mellan arrangerade äktenskap och tvångsgifte?

— Arrangerade äktenskap sker på frivillig basis. Tvångsgifte är när en eller båda parter ingår äktenskap mot sin vilja. Familjerna tycker kanske att äktenskapet är fördelaktigt ekonomiskt eller socialt, eller så är de lockade att gifta in sig i en familj med hög status. De som inte gifter sig får leva under fysisk eller psykisk misshandel eller terror.

● Hur vanligt är tvångsgifte?

— Det finns inga siffror på hur många tvångsäktenskap som existerar i Sverige, det mesta sker i det dolda, men man har sett i undersökningar att flera tusen flickor (och till viss del pojkar) från muslimska kulturer lever under hot från sin släkt, varje år.

● Är tvångsgifte lagligt?

— I Sverige är endast handlingar som leder till ett tvångsäktenskap kriminella. Det vill säga hot, fysisk misshandel, frihetsberövande, etcetera. Själva tvångsäktenskapet är inte olagligt i sig.

Minna Tunberger