”Så vackert att det svider i ögonen”

Johan Gunnarsson

Nationalparken Tayrona bjuder på öde karibiska stränder och mäktig djungel

Den bortglömda nationalparken Tayrona i Karibien är en av paradisets skepnader.

Här badar man i kristallklart vatten och slappar i hängmattor uppspända mellan kokospalmer.

Och det bästa av allt – förutom aporna som tigger av lunchmaten så är jag nästan helt ensam i detta exotiska eldorado.

Jag står några meter från tullaren.

Han ser bister ut.

Jag går fram till honom och visar aningen tveksamt upp mitt pass. Han muttrar något om ”bienvenido” – välkommen – och trycker dit en gigantisk, färgglad stämpel i mitt pass. Sedan fäller han upp bommen och ber mig gå vidare. Det hela är över på mindre än en minut. Jag har lämnat Venezuela och är inne i Colombia.

Jag smakar lite på namnet – Colombia. Det känns exotiskt, men också beskt och farligt. Tankarna på kokainkartellen i Medellín, gerillakrig, mord och naturkatastrofer väger tunga som bly. Vad i hela friden har jag gett mig in på? Jag funderar på att ta min ryggsäck och vända om, men lyckligtvis tar äventyrslystnaden över.

Aporna tjoar

Två dagar senare står jag vid en plats som är så vacker att det svider i ögonen.

Tayronas nationalpark – Parque nacional Tayrona – ligger knappt tre mil öster om småstaden Santa Marta vid den karibiska kusten. Vägen till, och igenom, parken går ända fram till havet, men den har sett sina bästa dagar. Den kräver ett fyrhjulsdrivet fordon eller, ännu hellre, apostlahästarna.

Vandringen från El Zaíno tar knappt en timme och går genom fuktig och tät djungel. Aporna tjoar någonstans högt upp. Plötsligt prasslar det till bland buskarna vid vägkanten. Något med lång, upprättstående svans springer i väg i raketfart och är borta lika snart som den dök upp. Senare får jag veta att det sannolikt var en spindelapa på tillfälligt markbesök.

Det första som syns av havet är enorma, vithövdade vågor som bryts långt ut. En klippö bryter av mot allt det blå från himmel och hav.

– Man kan gå dit ut när det är lågvatten, berättade Sean, irländaren jag träffade i Venezuela och som tipsade om Tayrona.

Ingen på stranden

Abrupt tar djungel slut. Ridån går upp och blottar den vackraste strand jag någonsin sett. Framför mig ligger en bukt med len, vit sand. Djungelns palmer böjer sig över stranden och ger på sina ställen skugga ända ner till vattnet. Med jämna mellanrum bryter enorma klippor av mot all sand.

Det syns inte ett moln på himmeln. Det kan inte bli vackrare än så. Och ändå ser jag inte en kotte på stranden.

Just när jag tänker att det inte kan bli bättre ser jag två apor kila ner längs en trädstam. De plockar upp något från marken och kutar upp i trädet igen.

Övenatta i hängmattan

Efter några timmar går jag vidare längs stranden. På ett ställe gör palmerna inåt land ett uppehåll och i gläntan syns ett stort, runt halmtak byggt runt ett träd. Mellan stammen och halmtakets ytterkant radar ett tiotal hängmattor upp sig. De flesta är fyllda med varsin vilande turist, framför allt européer.

En skäggig liten gubbe kommer fram.

– Det kostar en dollar att sova över här, om du har egen hängmatta.

Vi pallar kokosnötter

Nästa dag är vi ett litet gäng som går på upptäcktsfärd på stigarna. Den skäggige har berättat om nationalparkens pärla, la Ciudad Perdida – den förlorade staden. En lämning från Tayronaindianerna.

Stigarna är medvetet belagda med lösa stenar, ett alarmsystem som varnade för människor på ingång. Vi ser flera skulpturer, vackra monument och för länge sedan övergivna stenhus, men inser snart att vi inte mäktar med att gå hela vägen till den förlorade staden.

I stället hägrar hängmattan. Sedan pallar vi kokosnötter. Och dagen därpå en promenad ut till klippön.

Efter två veckor är det över. Civilisationen kallar.

Promenaden tillbaka till El Zaíno blir vemodig. Vi har ryggen mot den vackraste av alla vackra platser.